Aconcagua

Toppattack, låter som man springer upp men tro mig, det går i ultrarapid.. Men vi tar det från början.

 

04,00 tas beslutet att vi går mot toppen. Omedelbart kör vi igång vårt MSR kök för att laga frystorkad mat, pasta provance blir det. Kämpar hårt för att få i mig hela påsen och till slut är allt i magen. Tankar på en liter vatten också. På med alla kläderna jag har och kl 04,55 går jag ur vårt tält. Kallt och nästan omgående börjar jag frysa om fingertoppar och tår. Detta är mycket vanligt på hög höjd då kroppen försöker värma viktigare saker. När vi sakta börjar gå är jag 100% säker på att jag kommer att stå på toppen senare denna dag. Jag är mycket beslutsam. Vi går i pannlampornas sken och jag svettas, inte bra, mycket. Jag försöker reglera klädseln för att få lite ventilation. Jag förstår att vätskebalansen i kroppen är superviktig och försöker fylla på. Tyvärr känner jag att krafterna rinner ur mig. Vid 6200 möh vänder Peter på grund av yrsel, helt rätt beslut. När jag sedan kommer upp till 6400 är min toppbestigning över, finns inte en chans att jag kommer att klara detta. Är helt slut, mina krafter är borta. Jag tycker själv att jag är frisk men självfallet har jag inte återhämtat mig efter det jag varit sjuk. På ett sätt var det busenkelt att ta beslutet att vända men på ett annat sätt svårt. Jag hade lagt ner så enormt mycket tid på mina förberedelser och målet var ju toppen. När jag väl står där tar jag beslutet på 1 min, jag vänder. Berget står kvar. Jag fyller på med energi och vatten och börjar sedan nedstigningen. En liten tår kom det naturligtvis. Sedan skyndade jag ner så fort jag kunde och anlände till lägret där jag bums kollade hur Peter mådde, yrsel men annars ok. Sedan kröp jag in i vårt tält och låg sedan där och funderade över mina beslut. Självfallet tänkte jag på dom andra som fortsatt mot toppen, hoppas dom når toppen på ett säkert sätt!

Camp Coldera

Å så här såg jag ut....

 

 

 

Frukost och återigen packa ihop alla grejor, vi kunde dock lämna en dags mat per tältlag i och med att en vilodag ströks. Lite lättare, ca 28 kg. Upp med ryggsäcken och sakta knota på uppåt. Nu är luften så tunn så att det vill till att djupandas, annars räcker inte syret. Det är "bara" 400 höjdmeter mellan lägren men dessa är tuffa. När vi efter ca 3 timmar kommer upp till högsta lägret slår vädret om och temperaturen sjunker mer än 10 grader på några få minuter samtidigt som det börjar snöa och blåsa. Högsta fart på att få upp tälten och börja smälta snö. Finns inget rinnande vatten här uppe. Vi smälte snö i sex timmar och fick då 15 liter vatten vilket var precis vad som krävdes för toppturen samt matlagning. Vi får inget definitivt besked om det blir toppstöt dagen därpå, det beslutet tas 04,00. Vi äter vår middag och sedan kryper vi i våra sovsäckar. Sova är inte att tänka på då kroppen går för högtryck. Vilopulsen ligger på 95 slag per minut. Det handlar mer om att vila sig. Mellan 00-03 blåser det storm och jag tänkter att det inte kommer att bli något toppförsök men 03 mojnar det och 04 tas beslutet att vi går 05.

Viktor.  

Vi äter frukost och packar och skall lyfta till nästa läger Nido de Condores på mäktiga 5600 möh, nu börjar det bli riktigt högt. JR beslutar sig för att avbryta, tråkigt men rätt beslut på grund av feber, halsont mm. Inte kul och detta betyder att han får kliva ner till BC och invänta oss.

 

Vi börjar vår vandring mot Nido och jag tycker att det känns bättre under hela turen. Efter 4 timmar är vi framme och vi har en planerad vilodag där. Skönt tycker jag för jag inser att jag behöver all vila jag kan få. Vi reser våra tält och käkar. Väderleksrapporten kommer och ett fönster öppnar sig om två dagar vilket betyder att vilodagen stryks för att dagen därpå lyfta tll high camp, Coldera 6000 möh. Detta känns inte bra för mig men det är bara att gilla läget. Efter väderfönstret skall det vara tre dagars snöstorm så vi har inget val.

 

På väg mot Nido de Condores

Jag har fått frågor om några saker som jag nu redovisar, Vad käkade vi på berget? Ingen ala carte meny men helt ok.

 

Frukost: Musli eller gröt.

Lunch: Pasta med tonfisk/torkad köttfärs etc

Middag: likadant som lunchen.

 

På höjder över 5000 åt vi frystorkat, lunch och middag. Tillsätta vatten i en påse och låta stå i 10 min och sedan färdigt att äta, praktiskt och ingen disk. Många olika rätter fanns, stenbitsgryta, torskgryta, kebabgryta, pasta provance, för min del tyckte jag att det smakade ungefär samma oavsett vad det var. Märket var Real. Detta betyder att vi åt ca 2000 kcal per dag, till detta kommer eventuella bars etc. Min gissning är att vi brände minst 5000 kcal per dag å då är det inte så konstigt att jag tappade 8 kg på berget.

 

 

 

 

Hur gjorde vi med Banjo på berget? På första turen byggde vi en Banjo i varje läger, brände papper, täckte över och lämnade i bra ordning. På Aconcagua var det dock tuffare. Fick fick var sin bajspåse när vi gick in i nationalparken. Inget bajs fick lämnas på berget utan det skulle redovisas i BC. Således byggde vi en Banjo i varje läger och tog sedan med oss detta på vägen ner.  Bara att gilla läget och berget blir renare.

Banjobesök

Efter två nätter i BC packar jag min ryggsäck som nu är maximalt lastad med egen utrustning, mat, kök samt bränsle. Väger ca 30 kg och jag kan försäkra att det är blytungt att bära på hög höjd. Dags att lyfta till Camp Canada där vi skall ligga en natt. Det är brant stigning direkt som sedan planar ut efter någon timma. Hjärtat jobbar stenhårt och det känns lite bättre denna dag. Efter 4 timmar kommer vi fram till Canada och reser bums våra tält och lagar mat.

 

På väg mot Canada

 

 

På morgonen optimerade jag min packning, fick med sovsäcken med mulåsnorna och slängde en del som jag inte ansåg mig behöva samt endast 3,5 liter vätska. Uppskattar att den nya vikten landade på ca 22 kg. Detta var superviktigt för att jag över huvud taget skulle ha en chans att nå BC. Dagens etapp (8-12 timmar) gick igenom en lång flodbädd som aldrig tog slut och efter ca 3 timmar tog vi lunch, var då duktigt trött men fick förnyade krafter av en enkel soppa, konstigt men så var det. All stigning kom på slutet å det var brant och tunn luft. Efter 9 timmar anlände vi till BC och jag tänkte, än e jag inte död, jag klarade på ren jävla vilja! Nu väntade två nätter i BC. Absolut nödvändigt för min del då jag var rätt så tagen efter min andra obligatoriska läkarkontroll. Syresättning 90% och övriga värden bra men han ville inte sluta lyssna på min vänstra lunga och bad mig andas djupt upprepade gånger. You have a bronkit sa han. Han tyckte jag skulle ta det lugnt och försöka andas in vattenånga. Jag fick i alla fall klartecken att fortsätta uppåt. Bronkiten var mitt minsta problem tyckte jag.

 

Aconcagua sydtopp visade sig under vår vandring.

 

På morgonen lämnar vi Uspallata och vänder åter upp mot Anderna och denna gång Aconcagua. Känns inte bra då jag helt enkelt e sjuk. Valet är att ge upp eller kämpa på och jag väljer det senare. Ny lunch på ett värdhus och sedan kliver vi in i parken och har 3-4 timmar framför oss till första lägret. Packningen väger strax under 30 kg, på tok för tungt då jag inte packat smart nog samt 7 liter vatten när det hade räckt med 3,5 liter. Jag sliter ont upp till Confluensia och vi går sträckan strax under 3 timmar. Jag e riktigt trött och kliver in på läkarkontrollen och säger, visst e jag fullt frisk!. Min syresättning i blodet ligger på 93% vilket är bra, puls samt blodtryck helt ok. Å inte käka jag någon medicin heller för den delen. På natten tvivlade jag starkt på mig själv och min förmåga att ta mig vidare. Dagen därpå väntade tusen höjdmeter uppför och 2 mil i distans så visst var jag riktigt orolig.

 

Confluensia 3400 möh, det blåa är läkartältet.

Direkt efter att vi kom ner från första turen slank vi in på ett värdshus och käkade massor. Som vanligt en riktigt stor biff med omelett som förrätt. Mätta och belåtna åkte vi sedan nedför i ett par timmar och anlände till byn Uspallata och checkade in på vårt Hotell. Uspallata är vägkorsning med lite butiker/restauranger och ett eget casino. Det var skönt att duscha efter nästan en vecka i Anderna.

 

På natten vaknar jag vid 04,30 och har skitont i halsen samt feber. Bestämmer mig omgående att åter igen börja käka Kåvepenin, denna gång, dubbel dos.

 

Dagen därpå ägnar vi åt att packa om och försöka fylla på med mycket mat. Det är riktigt tungt mentalt då jag står inför mitt livs utmaning och halsfluss i kroppen, Pratar med frugan under dagen som gör sitt bästa att peppa mig. På  kvällen är det dags för en ny stor biff och efter det går jag och lägger mig.

Tältlagskamraten VIktor och jag mitt i Uspallata.

I läger 3 på 4000 möh tillbringar vi 2 nätter.Helt fantastiska vyer, så bedårande vackert. Dags för en dagstur igen, denna gång upp till 4700 möh. Denna dag tycker jag att det känns lite bättre igen.

 

4700 möh med Aconcagua i bakgrunden.

Innan mörkrets inbrott kom vi då till vår första lägerplats. Vi fick en genomgång om tälten samt köken och sedan var det bara att sätta igång med sysslorna. Hjärtat jobbade hårt och det kändes att jag inte var på havsnivå. Precis intill vår lägerplats har vi rinnande vatten som vi kan använda, tillsätter ett vattenreningsmedel och sedan är det klart att dricka. Vi ligger en natt på denna höjden och fortsätter sedan till läger 2 på 3500 möh där vi ligger tre nätter.

 

Läger 2

Avfärd från Mendoza med sikte på en dal nära Aconcagua, Gemelosdalen där vi skulle tillbringa 6 nätter på allt högre höjder. Vi blev avsläppta vi vägkanten och gick ner i en ravin för att ta oss över en flod med smältvatten. Lite krångligt var det men det gick bra.

Vi var 9 expeditionsdeltagare samt 2 ledare som lämnade Sverige på Juldagen.

 

Efter ungefär ett dygns resande landade vi då i Santiago i Chile. Ut från flygplatsen och in i en rymlig buss och framför oss hade vi en vacker resa över Anderna med slutdestination Mendoza. Där skulle vi proviantera och köpa klättertillstånd. Det tog oss ca 1 timme att ta oss igenom gränsen mellan Chile och Argentina. Duktigt trötta anlände vi till vårt vandrarhem i Mendoza vid 19-tiden. In med alla packning och sedan ut på stan för att äta. Riktigt fina biffar i Argentina!. Min tältlagskamrat Martin hade inte fått sitt bagage och det var bara att hoppas på att detta skulle anlända dagen därpå. Mätta återvände vi till vandrarhemmet för att sova.  

 

Vi gick till turistministeriet för att skaffa klättertillstånd vilket visade sig vara en krånglig och tidskrävande process. Tack och lov hade våra expeditionsledare, Jonas och Håkan, välbehövlig erfarhet och det underlättade. På eftermiddagen denna dagen samlades vi på taket för att dela upp all mat, tält, bränsle samt kök.. Faktum är att den totala matmängden skulle räcka för en person ett helt år. Fortfarande inga nyheter om Martins packning. Jag var riktigt orolig å Martin själv var helt lugn.... 

 

Klättertillstånd

Dagen därpå flyttades avfärden fram till 12,00 för ett sista försök att få tag i Martins packning. Håkan åkte ut till flygplatsen i Mendoza och Martin själv begav sig ut på stan för att hyra klätterutrustning. När han står i kassan och skall betala får han så ett sms där det står, jag har väskan! Packningen anlände till hotellet en timma innan avfärd. Jag blev superglad!