Aconcagua

Toppattack, låter som man springer upp men tro mig, det går i ultrarapid.. Men vi tar det från början.

 

04,00 tas beslutet att vi går mot toppen. Omedelbart kör vi igång vårt MSR kök för att laga frystorkad mat, pasta provance blir det. Kämpar hårt för att få i mig hela påsen och till slut är allt i magen. Tankar på en liter vatten också. På med alla kläderna jag har och kl 04,55 går jag ur vårt tält. Kallt och nästan omgående börjar jag frysa om fingertoppar och tår. Detta är mycket vanligt på hög höjd då kroppen försöker värma viktigare saker. När vi sakta börjar gå är jag 100% säker på att jag kommer att stå på toppen senare denna dag. Jag är mycket beslutsam. Vi går i pannlampornas sken och jag svettas, inte bra, mycket. Jag försöker reglera klädseln för att få lite ventilation. Jag förstår att vätskebalansen i kroppen är superviktig och försöker fylla på. Tyvärr känner jag att krafterna rinner ur mig. Vid 6200 möh vänder Peter på grund av yrsel, helt rätt beslut. När jag sedan kommer upp till 6400 är min toppbestigning över, finns inte en chans att jag kommer att klara detta. Är helt slut, mina krafter är borta. Jag tycker själv att jag är frisk men självfallet har jag inte återhämtat mig efter det jag varit sjuk. På ett sätt var det busenkelt att ta beslutet att vända men på ett annat sätt svårt. Jag hade lagt ner så enormt mycket tid på mina förberedelser och målet var ju toppen. När jag väl står där tar jag beslutet på 1 min, jag vänder. Berget står kvar. Jag fyller på med energi och vatten och börjar sedan nedstigningen. En liten tår kom det naturligtvis. Sedan skyndade jag ner så fort jag kunde och anlände till lägret där jag bums kollade hur Peter mådde, yrsel men annars ok. Sedan kröp jag in i vårt tält och låg sedan där och funderade över mina beslut. Självfallet tänkte jag på dom andra som fortsatt mot toppen, hoppas dom når toppen på ett säkert sätt!

Camp Coldera

Å så här såg jag ut....