4 Seven Summits - Denali

Denali är en enastående tuff expedition som är på snö/is och ligger på 63e breddgraden. Det är ett av världens kallaste berg med temperaturer ned mot - 40 på sommaren. Till detta kommer att vädret är mycket ostabilt med stormar som kommer å går. 
 
I maj i år åkte jag dit tillsammans med Stefan och vi bildade team Swedish Vikings. Den 9/6 stod vi på toppen och på nedvägen drabbades vi av två stormar. 
Vi körde oguidat och hade såleds eget ansvar för allt. När vi lämnade BC mot C1 hade när nog 70 kg var att bära/dra i pulkan. Detta gör att expeditonen blir tuff fysiskt. Det är ett rejält kämpande i backarna när man har full packning. 
Upp till C3 använder man snöskor, detta för att ge ett bättre skydd från att falla ner i en glaciärspricka. I C3 börjar den egentliga klättringen å stegjärnen åker på. 
Efter C4 börjar den riktigt roliga klättringen då man använder ett fast rep för att ta sig uppför headwall. Efter detta väntar den enastående vackra ridgen som leder upp till C5.
Toppstöten är tuff. Jag upplever den som samma kaliber som toppstöten på Aconcagua. Ungefär lika många timmar. 
 
Totalt sett är Denali, utan tvekan, den tuffaste utmaningen av de 4 Seven Summits som jag gjort. 
 
Svårighetsgrad enligt följande:
 
Tekniska svårigheter 3
Längd på expeditionen 4
Fysisk ansträngning 5
Väderförhållande 5
 
Detta var en kort sammanställning av mina 4 Seven Summits. Har du planer kring dessa vackra berg är du välkommen att kontakta mig. 
 
Pergite!

4 Seven Summits - Aconcagua

Aconcagua ligger på 32a breddgraden söder om ekvatorn. Det är det högsta berget på södra halvklotet och det högsta berget utanför Himalaya i världen. Jag har varit där två gånger, 2013 och 2015. Vid den första expeditionen blev jag tyvärr sjuk och kunde inte göra mig själv rättvisa. 2015 var det dags för revansch och den 18 januari stod jag på toppen. 
Vi gjorde en acklimatiseringstur i området Vallecitos med 6 nätter på hög höjd. Vi nådde toppen på Cerro Vallecitios ca 5500 möh innan vi styrde kosan mot Aconcagua. 
Väl vid Aconcagua startade vi en låååång vandring upp mot basecamp. Vi stannade i Confluencia innan vi fortsatte mot BC Plaza de mulas på 4400 möh. Därifrån lyfter man vidare mot Camp Canada 5050 möh och sedan Nido de condores 5650 möh innan man slutligen når Camp Colera eller Berlin på ca 6000 möh. 
 
Camp Berlin
Man kan förvänta sig en tuff klättring på Aconcagua. Inga tekniska svårigheter man man behöver isyxa och stegjärn då delar av toppturen kan vara isig. Annars går klättring på sten å åter sten. Aconcagua är en enda stor stenhög men fantastiskt vacker med en sydtopp som slår det mesta. 
Längden på expeditionen är ca 3 veckor inklusive acklimatiseringstur. Det är många dagar på riktigt hög höjd och detta gör expeditionen utmanande. Vädret på Aconcagua kan var riktigt nyckfullt med mycket krafiga vindar som förhindrar toppförsök. 
 
Svårighetsgrad enligt följande: 
 
Tekniska svårigheter 2
Längd på expeditionen 4
Fysisk ansträngning 4
Väderförhållande 4
 
I nästa inlägg kommer Denali,
 
Pergite!
 
 

4 Seven Summits - Elbrus

Elbrus är Europas högsta berg med sina 5642 möh. Det ligger beläget mellan Kaspiska havet och Svarta havet. 
Sett från rymden
Vi var ett glatt gäng som åkte dit i juni/juli 2016. Efter en mardrömslik färd på slingrande smala vägar med stup som hette duga kom vi fram till ett fint basecamp 2600 möh. Nedre delen av Elbrus är det sten att vandra på. Snön och isen börjar inte förrän på 3800 möh i high camp. Man sover i tält med tältsängar i bc och i hc i något som såg ut som en sistern. Det är en ganska fysisk expedition då man bär alla sina prylar själv. 
Leden upp till HC är brant på sina ställen men helt utan tekniska svårigheter. Från HC och uppåt är det stegjärn som gäller då resten av klättringen går på glaciär/snö. Från HC och uppåt går man inknuten i replag. Detta för att kunna hejda eventuella fall ner i en glaciärspricka. Nätterna är kalla, ned mot -15 på sommaren och på dagarna kan man räkna med riktigt varmt väder om det är soligt. Vi uppmätte nästan 40 grader när vi var på väg uppför glaciären. 
Vi satte ett tältläger i Lenz Rocks på cirka 4800 möh vilket gör toppturen kortare. Startar man toppstöten från HC på 3800 möh så är det betydligt tuffare. Brantaste partiet är när man börjar klättra uppför västra toppen, ca 40 graders lutning. 
 
Expeditionen är lite längre än Kilimanjaro och därmed mer tid för acklimatisering. Vädret kan vara ostabilt med rejäla stormar som sätter stopp för toppförsök. Den 6/7 nådde vi toppen. 
 
Elbrus är ett utmärkt ställe för att börja sin alpina bana. Enkelt och okomplicerat där du får lära dig klättring på glaciär samt replagsteknik mm. 
 
Svårighetsgraden sätter jag enligt följande:
 
Tekniska svårigheter 2
Längd på expeditionen 2
Fysisk ansträngning 3
Väderförhållanden 3
 
I nästa inlägg beger vi oss till Aconcagua.
 
Pergite!

4 Seven Summits - Kilimanjaro

Hallå där, nu tänkter jag försöka mig på att göra min subjektiva jämförelse av högsta toppen i Afrika, Europa, Sydamerika samt Nordamerika.
 
Jag börjar med Kilimanjaro. I september 2008 gav jag mig iväg till mitt fantastiska äventyr på Kilimanjaro. Ett fantastiskt vackert berg där man vandrar igenom alla klimatzonerna. Det är en lång vandring till riktigt hög höjd, 5895 möh.
 
Skall du njuta av att bestiga underlättar det om du är vältränad och har vandrat en del tidigare. Du bär en ryggsäck som inte väger mer än 6-7 kg, bärare tar upp resten av dina saker. Berget ligger strax söder om ekvatorn och har ett ganska stabilt väder. Jag gick Machameleden på 6 dagar vilket i alla fall var en dag för lite för mig. I rent oförstånd lade jag inte till en extra acklimatiseringsdag i Karanga camp. Detta  misstag gjorde min topptur svårare. 
 
Vandringen uppför berget gick snabbt och mina ögon, med den kunskap jag har idag, för fort. Det gjorde att jag blev rejält yr i huvudet under toppturen och när jag väl stod på toppen var jag groggy. Inte så kul men jag lärde mig mycket. 
 
Dagarna uppför berget var mellan 4-6 timmar förutom toppstöten som tog ca 9 timmar.
För att acklimatisera sig väl behöver man ta det lugnt och inte stressa, djupandas för att syresätta kroppen så bra som möjligt, dricka mycket och bara njuta över att vara där. 
 
Under toppturen kan det bli riktigt kallt, ned mot -15 grader så dunjackan behöver vara med. 
 
Naturen på Kilimanjaro är fantastisk, speciellt i Barranco valley, dit kommer man på tredje dagen. Där växer det träd och växter som anpassar sig till minusgrader samt tropiskt klimat. 
Väl uppe på kratern finns det fortfarande en del glaciärer, dessa smälter och kommer försvinna.
Det är inga tekniska svårigheter på Kilimanjaro utan bara en lång vandring upp/ned. Det närmaste man kom klättring var Barranco Wall men det gick fint då det hela tiden är gott om plats att sätta fötterna på. 
Tips till dig som skall åka till Kilimanjaro är att käka något/dricka varje gång ni tar en paus, då kan du hålla en jämn energibalans samt en bra vätskenivå i kroppen. Ta hand om dig själv så du inte fryser/svettas, reglera din klädsel. 
 
På en femgradig skala upplever jag att Kilimanjaro har:
 
Tekniska svårigheter: 1
Längd på expeditonen 1
Fysisk ansträngning 2
Väderförhållanden 1
 
I mina ögon är det alltså "lätt" att bestiga Kilimanjaro. Det får dock aldrig underskattas då det är en riktigt snabb bestigning till nästan 6000 möh. Toppturen är tuff och kräver att man verkligen vill nå toppen av hela sitt hjärta. 
 
I nästa inlägg kommer Elbrus.
 
Pergite!

Swedish Vikings, expedition Denali del 8

Väderleksprognosen var växlande molnighet och vindar på 20 km/t. Vi packade ihop och innan vi stack iväg skullle vi  lämna en "laddning" i glaciärsprickan. Ytterligare två "laddningar" skulle vi plocka upp på vägen ner. I C3 samt C1 fanns dom nedgrävda.
Vi tog farväl av våra Argentinska vänner och påbörjade nedstigningen. Det var skapligt väder inledningsvis men ju närmare vi kom Windy Corner ju mer tilltog vinden och sikten försämrades. Stefan spårade i en del nysnö. På Polo Field kommer vi i ifatt två Kanadensare. Nu är sikten i princip borta och vinden har ökat till snudd på storm. Kanadensarna hänger på oss och vi kommer ner till platån ovanför Motorcycle Hill och är då bara en fjuttig backe  ifrån C3. Problemet är att vi inte ser ett färn och det blåser nu storm. Vi gör ett försök att gå ner och Luke som går först trampar ner i en glaciärspricka men tar sig upp igen. Vänder åter till platån och Todd säger, We have i minor problem, jo det kunde man lugnt säga. Vi börjar sätta upp Luke och Todds tält och det är ett organiserat kaos. Vi vågar inte sätta på yttertältet utan dyker in i innertältet och sätter oss i var sitt hörn med ryggen mot tältduken för att hålla emot vinden som piskar något så för jävligt. 
Så sitter vi i 30 timmar och Todd tycker vi skall tända köket inne i tältet men det tycker inte vi andra. En tillspetsat läge uppstår och det är nära att Luke bara lämnar stället i ren panik. Han tänkte på fullt allvar, i stormen, å ingen sikt, helt sonika knalla nerför Motorcycle hill. Det kanske hade gått bra men han kunde också slagit ihjäl sig i en 20 meter djup glaciärspricka. Detta leder i alla fall till att vi går ut i stormen och får på yttertältet och kan tända köket och dricka/äta för första gången på bra länge. Med yttertältet på blir vårt läge klart bättre. Dagarna går och till slut kommer det ett väderfönster så vi kan ta oss ner till C3. Detta tar en evighet då vi är klart försvagade. Dagen efter är det bra väder och vi fyller på våra depåer. 
Vi gräver upp vår Cache och lämnar C3 den 20/3. Vi får en whiteout efter någon timma man håller oss på leden. Väl i C1 gräver vi upp cachen och fortsätter ner på glaciären. Leden är i kanonskick och vi ser inga sprickor på leden. Vi är så slitna när vi kommer fram till sista backen som leder upp till BC, Heartbreak Hill. Återigen kommer A-lagarna fram å jag tänker så här i efterhand, vi måste varit en syn att se. Två Nissar som stapplar fram och ideligen står och hänger över sina isyxor. Väl framme i BC tar chefen Lisa emot oss och bjuder på dricka. Hon kontaktar vårt flygbolag som hämtar oss och inom en timme sitter vi på planet. När vi går på får vi höra att nästa storm är på väg in och väntas nå BC inom en halvtimma. 
 
 
Touchdown Talkeetna! Så gott att vara där. Vi får ut grejorna ur planet och väger oss. Stefan tappade 16 pannor och jag 14. Först åkte vi bort till Talkeetna Ranger Station för att lämna våra skittunnor. Sedan får vi tag i ett vandrarhem och väl där är det dags för första duschen på 28 dagar. Tittade mig i spegeln och det var ingen vacker syn:) Totalt utmärglad. Efter duschen styrde vi kosan till en restaurang och det blev en smarrig pizza. Det blev en tidig kväll då vi var TRÖTTA:)
 
Dagen efter var det dags för ett ytterligare besök på Talkeetna Ranger Station. Vi fick lämna en liten rapport om vår klättring. 
 
Swedish Vikings!
 
Detta var sista delen i min resebertättelse om vår bestigning av Denali.
 
Tack till Stefan för att du stod vid min sida under klättringen. Du e grym champ!
Tack till min familj som alltid stöttar mig.
Tack till min coach Johan som leder mig rätt med min träning.
Tack till Tord för alla crazy träningspass som du skapade för mig.
Tack till alla er som hejar på mig.
Tack till 2117 of Sweden för klädsupport.
 
Tack till dig som hängt/hänger med i bloggen.
 
Nu har jag gjort 4 st av "Seven Summits"vilket inte är så illa:) Jag har svårt att se att blir fler då det krävs mycket pengar för att genomföra de tre sista, ca 1 miljon. Det känns orealistiskt. 
 
Vilket berg blir det nästa gång? Vet inte då jag fortfarande håller på att smälta det jag varit med om. En sak är dock säker, något blir det i alla fall!:) Så fort det är spikat släpper jag det här i bloggen så håll utkik:)
 
Längre fram kommer jag skriva ett inlägg och jämföra de 4 "Seven Summits" som jag klättrat. 
 
Tack till dig som följer bloggen. Hoppas jag ger dig inspiration. 
 
Pergite!
 
 
 
 

Swedish Vikings, expedition Denali del 7

Vi vaknade och det blåste järnspikar. Dessutom dålig sikt. Blir det ingen förbättring blir vi kvar i C5. Dagen går och ingen förbättring, väderleksprognosen säger att vi kanske kan ha en chans dagen därpå. Vi slaggar ytterligare en natt i hård vind och när vi käkat frukost är vädret något bättre. Vi bestämmer oss för att göra ett försök. Vi packar och river lägret och knallar uppför en liten backe som leder upp på bergskammen. Där blåser det ännu mer och dessutom har det blivit whiteout. Vi går cirka 50 meter på leden och stannar och försöker se var vi skall ta vägen men vi ser nada. Vi snackar om det en kort stund och gemensamt tar vi beslutet att knalla tillbaka. Sikten är så dålig så vi lyckas inte ens hålla oss på leden tillbaka så vi bägge två trampar igenom ett ben upp till ljumsken i en spricka. 
 
Nu byter vi lägerplats och vi tar en med färdigbyggda murar. Sätter upp tältet och bättrar på muren här och var. Vi bor praktiskt taget ett fort. Kvällen kommer och vi lyssnar på väderleksprognosen. Nu kommer en varning för kraftig vind i C4 och C5. Klockan 23 på kvällen rasar en mur av kastvindarna. Vi tar på oss alla kläder vi har och går ut i infernot. Utan tvekan var det -50 med vindeffekten. Dessutom hade tältpinnen till absiden gått av. Vi la snöblock över absiden och byggde upp muren igen. Vilken natt! 
 
Inget bättre väder dagen därpå. Vi byggde ytterligare en mur på de ställen där vinden piskade mest. Nu var det inte kul alls. Begränsade möjligheter att brassa käk då absiden var oanvändbar. Tur att vi hade mycket snacks med oss, vi började ransonera vattnet. Vi lyssnade spänt på väderleksprogosen den 12/6 och det var fortfarande varning för kraftig vind MEN det skulle bli bättre redan nästa dag. Vi blev glada och längtade ifrån C5. Vinden piskade hela natten men våra dubbelmurar stod pall. När vi så går ut på morgonen ser vädret bättre ut, betydligt mindre vind och bra sikt. Nu skall vi ner! 
Vi packade och fick på oss ryggsäckarna som kändes blytunga. Redan upp för den lilla backen till bergsryggen kände jag att jag var rätt så slut. Vi är mycket försiktiga  å rör oss sakta för att inte ta några onödiga risker. 
Vi kommer fram till Washburn's Thumb och där blir det riktigt brant nedför vilket är värre än uppför. Vi säkrar oss i de fasta repen och är till slut nere.  
Det är några riktigt utsatta ställen där det gäller att sätta foten rätt. (tack för bilderna Magnus)
Till slut är vi nere vid bergsryggens slut. Rejält utmattade. Vi börjar nedstigning för dom fasta repen och det går så sakta. 
Resten av nedstigningen till C4 är suddig. Jag kan tänka mig att vi såg ut som två A-lagare på bästa fyllan. 
Vi får dricka av några Argentinare som gör livet lite lättare för oss. När vi så äntligen kommer ner blir vi bjudna på middag av dessa underbara Argentinare. Mat i magen så piggnade jag till igen. Det var rena feststämningen. 
 
Äntligen nere på säker mark tänkte jag innan jag somnade. Vi hade bestämt att ta en vilodag dagen därpå för att fylla på vätska/mat. Vår plan var att gå hela vägen ut till BC från C4. Låter ju enkelt........
 
Fortsättning följer...
 
Pergite!

Swedish Vikings, expedition Denali del 6

Grattis på födelsedagen var det första jag sa till Stefan på morgonen.
 
Vi hade bestämt oss för att starta toppförsöket vid 10-tiden. Kan tyckas sent men detta för att slippa för mycket skugga i början på klättringen. Vädret var kallt men riktigt fint, bara lätt vind. Vi käkade frukost och packade ihop det nödvändigaste. När klockan så var strax efter 10 lämnade vi C5 och passerade snart Magnus som stod hejade på oss och vi fick då veta att han nådde toppen dagen innan. Kul!
 
Magnus på toppen av Denali
 
 
Leden börjar svagt uppför och framför oss har vi beryktade Autobahn, där har 22 klättrare mist sina liv.
Vy mot Autobahn
Närbild Autobahn.
 
Snart börjar leden branta uppåt och vi börjar traversera typ 100 meter för att runda några stenformationer.
 
Därefter brantar det på rejält och lutningen blir riktigt brant å jag jobbade med isyxan samt med fronttaggarna på stegjärnen. Det sitter snöankare med jämna mellanrum och jag klipper in vårt rep vid varje ankare. Dessa är vår säkerhet om någon faller. Leden viker av mot Denali Pass och det blir flackare. Efter ungerfär två timmar är vi så uppe på Denali Pass. Där tar vi och fyller på vätska/energi. När vi fortsätter uppåt går vi på hårt underlag, uppenbarligen ihåligt, jag hör Stefans steg under mig trots att han är ca 18 meter bakom mig. Kändes lite skrämmande. Vi fortsätter uppåt och klarar av ett å annat lite brantare parti men ofta är lutningen inte så brant.
Vi har en snowboard åkare framför oss som håller ungerfärligen samma tempo som oss. Efter några timmar ytterligare får vi äntligen syn på toppen framför oss. 
Vi passerar över Football Field som är en i princip helt platt yta och därefter har vi sista branten kvar innan vi är på toppkammen. Pighill var riktigt tuff, den långa dagen börjades kännas och Pighill ville aldrig ta slut. Till slut är vi uppe på Kahiltna Horn och toppkammen. Det blåser lite mer och vi tar på oss våra puffyjackor och påbörjar kamvandringen mot toppen. 
Det går sakta framåt och det är inga problem, smalt på sina ställen men absolut ingen fara. Sakta men säkert närmar vi oss toppen och rätt vad är så står vi där. Det har tagit oss ca 8 timmar upp och 18,13 står vi så på toppen av Denali. Det blåser mer och vi tar lite bilder och filmar lite. Swedish Vikings hade nått sitt mål!
Toppmarkeringen
Det är riktigt kallt och efter ca 10 minuter vänder vi nedåt. Vi kommer ner från toppkammen och undrar var snowboardåkaren tagit vägen. Han måste helt sonika dragit rätt ner från toppen där det är 70% lutning. 
En sista blick på toppkammen innan vi vänder ned för Pig Hill. 
När vi sedan är nere på Football Field försämras sikten radikalt och jag har svårt att se ledmarkering. Stefan tar täten istället och då går det bättre. Sakta men säkert tar vi oss ner och till slut är vi nere ovanför Autobahn. Nu gäller det att skärpa till sig. Sakta och metodiskt tar vi oss ner och använder alla säkringar på vägen ner. Det har börjat blåsa betydligt mer och när vi väl är nere i C5 blåser det rejält. Vi somnade gott och var rätt nöjda med vår dag. 
 
Nu skullle vi ju bara ner och det brukar ju fixa sig;) (inga problem eller....)
 
Fortsättning följer..
 
Pergite!
 
 
 
 

Swedish Vikings, expedition Denali del 5

Meningen var att vi skulle ta en vilodag men det blev fyra. Vädret var inte med oss. Kallt å blåsigt gjorde att vi inte kom någonstans. Det började likna 2017 när vi blev kvar hela 9 dagar i C4 och inte fick någon chans på toppen. 
 
Vi snackar en del med vår nya Svenske vän Magnus som är med en guidad expedition med RMI. Under dessa dagar satt det fast en RMI grupp i C5 som ville ner å vi ville upp å ingen kom någonstans. RMI gruppen blev kvar 4 dagar i C5 på grund av vädret. Vi lyssnar på prognoserna och kvällen den 6/6 återvänder hoppet. Ett väderfönster kommer 8-9/6 och vi såg vår chans. Vi börjar förbereda en flytt till C5 dagen därpå. När vi så kliver ut ur tältet 7/6 har vinden mojnat men sikten är inget vidare. När så RMI (inklusive Magnus) börjar klättringen uppåt packar vi ihop våra grejor.
 
 
Mot C5! Innan vi börjar klättringen går vi bort till Baker Boys och kollar med dom. Jajjamen, dom gör sig redo. Vi börjar klättringen och jag försöker gå i RMI gängets spår då det är en hel del nysnö. Ibland tappar jag bort spåren och då blir det genast tyngre. 
Strax innan den stora glaciärsprickan tar vi ett break. 
Baker Boys passerar oss och vi strålar samman vid glaciärsprickan. 
 
Vid glaciärsprickan blir det ett fipplande från min sida för att ta mig upp. Det tar en stund och Baker Boys försvinner uppför de fasta repen. När jag väl är upp väntar jag in Stefan som "svingar" sig över sprickan. 
Vi börjar klättringen och det är lite spår att följa.
 
När vi kommit 1/3 av sträckan för de fasta repen träffas jag av en snöboll på hjälmen. Lyfter blicken och det börjar rassla ovanför oss och rätt vad det är träffas vi av en liten lavin. Inte stor men stor nog att ta bort alla spår och vips så var det lårdjupsnö som gällde. Dessutom så blev repet solkigt av snö och is vilket gjorde att jumaren inte bet ordentligt på repet. Jisses vad jobbigt det blev. Efter en evighet kommer vi äntligen upp på ridgen och vi är duktigt trötta.
 
Vi får kämpa som bara attan för att ta oss till C5 som vi anländer till efter nästa 10 timmar! Tanken var att vi skulle göra ett toppförsök dagen därpå men det är inte aktuellt efter den utmattningen vi hade sent på kvällen. 8/6 är en fin dag, vi softar å käkar på så bra vi kan. Det är strålande solsken och ca -20 grader. 
C5 5300 möh
Vi klämmer en påse frystorkat till middag. Pasta Bolognese, jojatackar, tvingar i oss påsarna. Detta blev den enda påsen frystorkat som vi käkade på hela expeditionen, behöver jag förklara vad vi tycker om frystorkat?:)
Nu var vi i alla fall vi fulla av energi/vätska igen och när vi sa gonatt visst vi,
 
I morgon gäller det, toppförsök på Denali! Äntligen får vi chansen!
 
Fortsättning följer...
 
Pergite!

Swedish Vikings, expedition Denali del 4

Vaknar tidigt på morgonen. Efter en stund börjar det kurra i magen. Hmmm? Inget illamående men ett ökat kurrande. Vi käkar frukost och efter detta är det dags för en språngmarsch med en CMC i handen till vår "toalett" för att få ut det som trycker på. Inte bra men inget illamående. Det går en stund å så e det dags igen. Efter detta petar jag i mig några piller för att få ett stopp på det. Inte bästa starten på dagen å då skall vi klättra ca 1000 höjdmeter uppåt till C4.
 
När vi så startar ser vi några som i princip står still på Motorcycle Hill. Vi kommer snart i fatt dom och får då en förklaring. Dom ser ut att vara grymt tungt lastade alternativt kanske inte så bra kondis. Vi går förbi dom och är snart uppe på toppen av backen. Denna dag har vi åter våra pulkor efter oss. Det mesta av packningen ligger dock i våra ryggsäckar. 
 
Passerar WIndy Corner
 
Dagen flyter på hyggligt med tanke på magens haveri på morgonen och efter ca 6 timmar är vi åter i C4 och sätter ett läger i utkanten av C4. Det är gott om klättrare där och liv å rörelse. Mycket av snacket kretsar kring vädret som tycks var omöjligt att spå rätt. Vi bestämmer oss för att ta en vilodag för att jag skall få en chans att dricka/äta mycket igen. Magen känns i alla fall helt ok. 
 
Den 2/6 sätter vi så av mot C5. Vi skulle bära upp mat/bränsle för 6 dagar. Det såg ut att bli en riktigt fin dag och vi kände oss i bra form. 
 
Leden upp med Headwall. 
 
Leden startar med i stort sett platt mark för att sedan branta på rejält och sedan fortsatt brant hela vägen upp till den stora glaciärsprickan där de fasta repen började.
 
Stefan redo.
C4 nedan oss.
Vid insteget till de fasta repen.
Det tog en liten stund att manövrera sig över sprickan och jag var säkrad med min jumar samt karbin och sedan började klättringen av Headwall med en lutning på över 50 grader bitvis. 
Stefan kommer upp från Headwall på sista replängden. 
Där tar vi så en rast innan vi börjar klättringen mot C5 på den berömda ridgen. Stefan har vid det här laget börjat på dåligt. Smärta i magen som han känner igen och har haft tidigare. Vi kämpar vidare uppför ridgen. 
 
C4 långt under oss
Stefan sliter ont och mår sämre. Vid Washburn`s Thumb förslår jag att vi skall gräva en cache där och gå ner. Stefan vill fortsätta, hårding!
Washburn`s Thumb (bild tagen av Magnus, tack för bilden!)
Vi kämpar på uppåt och närmar oss C5 och Stefan blir allt sämre. Jag börjar bli orolig. 
Sista biten innan C5
Bara 100 meter innan vi kommer fram till stället intill C5 där vi skall gräva ner vår Cache spyr Stefan. Jag gräver ner cachen och vi sätter av nedåt. Jag är orolig för att Stefan skall få problem med balansen men så blir inte fallet. RIdgen är inget bra ställe om man har problem med balansen, vissa ställen är mycket exponerade. Han kämpar på fantastiskt bra med tanke på hur han mår. Vi tar en lång rast vid insteget till dom fasta repen. Sedan kämpar vi oss hela vägen ner till C4 och anländer dit efter 11 timmars slit. Guldstjärna till Stefan!
 
Efter det följde en välförtjänt vilodag.
 
Fortsättning följer...
 
Pergite!

Swedish Vikings, expedition Denali del 3

 
Vilodagen kom och gick, softade mycket i tältet och snackade med Baker Boys. Vi tog också beslut om att bära upp utrustning/mat till C4 dagen därpå. 
 
Den 29/5 gjorde vi oss redo för att klättra upp till C4. Vi packade våra ryggsäckar fulla och började klättringen uppför Motorcycle Hill. En hyggligt brant backe med en hel del glaciärsprickor. Här har det också varit laviner genom åren. 2012 omkom 4 klättrare där. Nu skulle vi även slippa dom j.vla snöskorna för det var dags för stegjärn.
 
Redo för avfärd
Motorcycle Hill
På toppen av Motorcycle Hill 
 
Efter man kommit upp för Motorcycle Hill går vi vidare mot Squirrel Point, namnet kommer av att en ekorre varit synlig här för många år sedan. Hur kom den hit? Den måste åkt med någon väska...., inget bra val...
Efter två kraftiga branter kommer vi så upp på Polo Field som är en rätt så flack yta med fin utsikt mot Windy Corner. 
Rast i början på Polo Field
 
Upp mot Windy Corner
 
Vi passerar Windy Corner och det blåser inte brutalt men är kallt. Vi tar en rast där.
 
Efter detta kommer vi fram till ett ställe som många lämnar sin cache vid. 
 
Vi fortsätter mot C4 och efter nästan sex timmars slit är vi äntligen framme och gräver ner vår utrustning ca 1,5 meter i snön. 
Paus i grävandet
 
Efter placerat vår cacheflagga ovan utrustning/mat softade vi en stund, fyllde på med vätska och sedan var det dags att vända ner till C3 igen. 
Vi kom ner till C3 igen och Stefan körde igång köket
 
Efter denna arbetsamma dag kostade vi på en vilodag dagen därpå och sedan var det dags att riva lägret för flytt till C4. Vi kände oss i bra form och acklimatiseringen gick som förväntat så vi var riktigt sugna på att lyfta uppåt. 
 
Fortsättning följer....
 
Pergite!
 
 
 


Swedish Vikings, expedition Denali del 2

Vi vaknade "tidigt" dvs när BOB (Big Orange Ball) nådde tältet för då blev det på nolltid typ 40 grader inne i tältet. Skönt att vakna upp i C1 istället för BC. Denna dagen softade vi och lagade käk å gottade oss med den fantastiska omgivningen.
Toppen på Denali i mitten på bilden.
Ski Hill
Stefan e glad över att vara mitt i det underbara
Besök av en fågel på min dojja
Vårt läger i C1
Stefan brassar käk/vatten
Skönhet
Mycket vackrare än så här blir det inte
 
På kvällen började vi förbereda morgondagens flytt till C3, eller kanske C2. Vi gick upp och käkade frukost och packade ihop lägret. En stund in på förmiddagen gav vi oss av och snabbt var vi uppe på Ski Hill, lutning ungefär som en vanlig slalombacke, å jisses vad tungt det gick. Lättade rejält på klädsel å drack för glatta livet för att kompensera vätskeförlusten i solskenet. Det är inte min dag å det kanske inte var så konstigt. Jag brukar alltid ha en "skitdag" i början på mina expeditioner. När vi så kommer fram till C2 kastar jag in handduken. Inte en chans att jag pallar hela vägen upp till C3 så vi sätter ett läger där. 
Tillbakablick mot C1
Jag ser hängig ut tycker jag:)
Inget vidare att vara helt slut men så är det ibland. Vi käkar och slaggar. Dagen därpå startar vi mot C3 lite senare då det är bedrövligt dåligt sikt på förmiddagen. Vi får kämpa bra och det är bitvis whiteout men vi lyckas hålla oss på leden. 
Äntligen framme i C3, 3400 möh, vårt läger
Slappa i tältet:)
Gott om glaciärsprickor
Motorcycle Hill i bakgrunden. 
 
Här slår vi läger bredvid Baker Boys, tre trevliga Amerikanare som vi sedan har kontakt med resten av expeditionen. Dagen därpå tar vi en välförtjänt vilodag och sedan är det dags att bära upp saker till C4.
 
 
Fortsättning följer...
 
Pergite!
 
 
 

Swedish Vikings, expedition Denali del 1

Flygresan till Anchorage gick helt enligt plan, efter stopp i Köpenhamn och Reykjavik landade vi så i i Anchorage vid 16,30 tiden. Tidsomställning -10 timmar.
 
Swedish Vikings:)
 
Taxi till hotellt och incheckning på hotell Aviator. Därefter till närliggande restaurang och en god köttbit. Sedan var krafterna slut och vi somnade tidigt. 
 
Vaknade tidigt och gick till frukosten. Mycket gäster och ett sällskap av damer utmärkte sig på ett för dom negativt sätt. Dom formligen kastade sig över all mat som kom in. Dom rensade bordet kan man lugnt säga. En stor fruktskål kom in och det tog typ 10 sekunder sedan var den tom. Vi satt bara och tittade på dom. 
 
Vi tog en taxi till REI för inköp av saker vi inte hade med oss. Snösåg, snöskyfflar mm. När detta var gjort var nästa stopp en stormarknad med livsmedel där pasta, bacon, korv, müsli, pepperoni mm inhandlades. Efter det styrde vi kosan mot vårt hotell och snart var det dags att checka ut och påbörja färden mot Talkeetna. 
 
Vi gjorde ett stopp på vägen och köpte var sin smarrig macka på Subway. När vi närmade oss Talkeetna fick vi en fin vy över Alaska Range och Denali och gjorde ett snabbstopp. 
 
Vi checkade in på Susitna River Lodge och där skulle vi bo tre nätter. Det var mycket plock med packning och fördelning av mat i portionspåsar. Vi gjorde även ett besök på kyrkogården för att hedra dom klättrarna som omkommit på Denali. Där sitter det en minnestavla med alla klättrarnas namn. 
 
Den 24/5 på eftermiddagen anlände vi så till Walter Harper Rangerstation i Talkeetna. Där hade vi en obligatiorisk genomgång av klättringen och fick klart för oss vilka regler som gällde. Vi fick även 3 st CMC tunnor som var avsedda för "tvåan". I år fanns det endast en glaciärspricka i Camp 4 som man fick slänga skit i, allt annat måste tillbaka till Talkeetna.
 
Vi hade hoppats på att flyga ut redan samma dag men vädret var för dåligt. 
 
Vi checkade ut från Susitna och flyttade all vår packning till Talkeetna Air Taxi. Fick allt vägt och vågen stannade på 119 kg. Med i denna vikt var inte bränslet till våra kök (3 gallon) samt 3 liter vatten var. Tung last alltså!:)
 
Vädret var inte bra den 25/5 och vi trodde inte att vi skulle komma ut till basecamp denna dag men på kvällen vid 19,30 fick vi klartecken. Äntligen! Snabbt ut till flygplatsen och in i planet. Vår utrustning var redan lastad. 
Mot Denali basecamp!
 
 
Vid 21 tiden den 25/5 landade vi så i BC. BC chefen Lisa tog emot oss och vi fick våra pulkor samt bränsle till våra kök. Vi fick reda på att leden till Camp 1 var i utmärkt skick med starka snöbryggor och med detta med oss bestämde vi oss för att vi drar direkt mot C1. Det var ju ljust dygnet runt:) Varför ligga å slappa i ett tält när man kan få slita med nära 70 kg packning:) VI riggade våra slädar och grävde en cache där vi endast la en måltid samt blåbärssoppa. Vi träffar också Magnus från Helsingborg som också skall klättra Denali med RMI en guidad grupp. Riktigt go gubbe som vi träffar på under hela expeditionen. 
 
Vid 22,30 tiden är vi så klara för avfärd från BC. BOB (Big Orange Ball) har försvunnit för dagen men det är fortfarande ljust. Det är rätt så kallt, gissningsvis ca -10. Vi håller ett gott tempo till C1 och kommer dit efter ca 4 timmar. 
När vi kommer fram till C1 har vi bestämt oss för att sätta vårt läger så nära Ski Hill som möjligt på grund av att det är färre glaciärsprickor där. Vi har tur å hitta en färdig lägerplats och sätter upp vårt tält och säger gonatt vid 04,30. 
 
Del två kommer inom kort, häng med:)
 
Pergite!
 
 
 
 
 
 
 

Reseberättelse Expedition Denali

Startar kommande helg:)

Pergite!

Toppbild Stefan!

Andra delen av Swedish Vikings, min vän Stefan på toppen av Denali.
 
Pergite!

Toppbild The Great One, Denali!

Riktigt skönt att vara hemma igen efter en lång expedition. Tack alla som hejat på Swedish Vikings. Reseberättelse samt toppbild på Stefan kommer. 
 
 
 
Pergite!

Om

Min profilbild

Kenneth

Äventyr är något jag gillar, är de dessutom på väldigt hög höjd så är det ännu bättre:) Du är välkommen att kontakta mig på kenneth.lovgren@comhem.se Pergite!

RSS 2.0