Pergite - Framtiden

Jag har skrivit att jag skall berätta lite om mina framtidsplaner och jag har funderat fram följande:
 
Bloggen kommer att leva vidare. Jag kommer fortsätta att skriva om sådant som förgyller mitt liv och således kommer det även fortsättningsvis handla om en hel del träning  med det som hör till detta.
 
Jag kommer skall bjuda in gäslbloggare för att belysa något speciellt. Någon som har något tips? 
 
Nästa fjälltur är planerad till vecka 27 och då mitt favoritställe, Jotunheimen. Planen är att vara där ett par tre dagar och hinna med ett par toppar.
 
Om saker och ting går som jag vill kommer jag att göra ett nytt försök på Aconcagua med avfärd slutet av 2014. Detta är min absoluta ambition för jag brukar avsluta saker jag ger mig in på.
 
Idag har jag tagit en härlig tur i skogen med min ryggsäck. Första gången jag hade den på mig sedan jag kom hem och det var riktigt skönt att gå med den.
 
Pergite!
 
 

Hjältar, finns dom?

När vi växer upp så har vi säkert våra hjältar att se upp till och glädjas med. Det kan handla om seriefigurer eller idrottspersoner eller varför inte Mamma, Pappa eller storasyskon. Hjältarna tenderar till uppenbara sig färre gånger ju äldra man blir. I går var det match i Skara ishall och Playoffkval till division 1 i Ishockey. Skara IK möter då laget som slog ut dom förra säsongen Värnamo. I en gastkramande match tar Skara ledningen med 1-0 genom Andreas Ada Adolfsson. Värnamo kvitterar och gör sedan även 1-2 med bara 2 min kvar att spela. Huvudet hänger och det känns uppgivet. Skara tar ut målvakten och med 30 sek kvar kvitterar Skara genom Robin Klasson. Sekunderna innan kvitteringen har Värnamo missat ett öppet mål med någon centimeter och i stället för 1-3 står det nu 2-2 vid full tid. 3 minuter in på sudden death avgör Jimmy Modén för Skara och taket lyfter i Skara ishall. Vi har fått se en helt fantastisk ishockeymatch där Skaras målvakt Rasmus Sundén gör en kanonmatch.
 
Match 2 i Värnamo slutar med seger med 4-3 efter en heroisk kämpaglöd av hela laget. Vi är klara för Playoff 2 till division 1.
 
Mina hjältar kommer inte så ofta till mig men två matcher i rad har ni kommit till mig.Stort tack till hela laget för underhållningen!
 
Så svaret på frågan, Hjältar finns dom? Jepp!
 
Ada, 1-0 omgiven av fans.
Robin 2-2 med fans
Jimmy 3-2 och Rasmus.
 
 
 

Föredrag.

Förening eller företag som skulle vilja höra mer om mina äventyr Aconcagua/Kilimanjaro är välkomna att kontakta mig. kenneth.lovgren@comhem.se

Reflektioner

Ju mer jag landar efter en upplevelse ju mer funderar jag på om jag gjorde rätt saker mm. Jag har kommit fram till några slutsatser gällande min Expediton Aconcagua.
 
-Min träning under året var bra. Om jag skulle göra om något där så skulle jag lägga på ett pass styrketräning i veckan för att bygga muskler, det är nämligen det som ryker på berget.
 
-Klart underkänt när det gäller min förmåga att packa. Hade med mig en del onödiga grejor samt för tunga grejor. Exempelvis försvarmaktens dubbelsovsäck väger 3 kg. Nuturligtvis skulle jag valt en säck på strax över 1 kg. När jag tänker igenom min packning så kan jag ganska enkelt identifiera 5 onödiga kg. Varje gram räknas på berget och det tog jag inte på allvar innan jag åkte.
 
-Missade toppförsöket. Jag får nog kalla mig "hobby" bergsbestigare och i begreppet bergsbestigare ingår tyvärr just "missat toppförsök". Klättersäsongen på Aconcagua startade  i Nov och fram till det vi åkte därifrån hade 6000 personer gjort ett försök, 750 nådde toppen vilket betyder en framgångsratio på ca15%. Jag har missat toppar förr och har så snart jag kunnat åkt dit igen för nytt försök (och lyckats), dessa har då legat inom 80 mil från där jag bor. Aconcagua ligger 1250 mil hemifrån och således går det liksom inte att åka dit några dagar, tyvärr. Berget står kvar och väntar på mig.
 
-Hålla sig frisk e viktigast, behöver inte säga mer.
 
-Nu vet jag vad som krävs för att nå toppen på Aconcagua och det skrämmer mig inte. Däremot har jag mycket stor respekt för berget då det är högt, riktigt högt.
 
-När jag var på berget saknade jag min familj otroligt mycket, det var understundom riktigt tufft. Nu e jag hemma igen och har kommit in i vardagslunken igen å vad saknar jag då. Jo, enkelheten och tjusningen på berget. Jag saknar vyerna, slitet varje dag samt mina kompisar.
 
-Kommer jag åkta tillbaka till Aconcagua igen?, som det känns nu e jag där inom två år igen för ett nytt försök. Förhoppningsvis från andra sidan berget denna gången. Slipper jag gå samma väg igen....
 
-När jag efter hemkomst började träna igen så var det riktigt kul. Kondisen är fantastiskt bra. Detta beror på att jag har miljontals extra röda blodkroppar som transporterar mitt syre.
 
-Lockas du av natur och i synnerhet berg med sköna vyer? Kontakta mig så får du fina tips. kenneth.lovgren@comhem.se
 
Nu väntar löpning 7 km.
 
Pergite!
 
 

Någon som vet?

Ytterligare en bild på spindeln, skulle vara kul att veta vad det är för rackare, giftig?? För övrigt kan jag berätta att den lever då vi bar iväg den i en plastpåse till andra sidan av en bäck.
Pergite! (länge sedan jag skrev det, nu var det dags igen!)

Spindeln!

Glömde visa spindeln som JR skakade ur sin innersko innan han skulle sätta på sig denna. Den e riktigt stor och ser otäck ut, säkert giftig. Kan försäkra att alla skakade ur sina skor innan de togs på efter detta.
 

Nedstigning

Ytterligare en natt på 6000 möh. Kan ju inte förneka att jag längtade neråt, sover nada på den höjden. Vi bryter läger igen och går hela vägen ner till BC på ca 5 timmar. På vägen ner stukar Martin foten med ligamentskada som följd. Vi ligger en natt i BC innan vi har en maratonmarsch ut från nationalparken. 9 timmar tog det. Åter till ett värdshus och en stor biff! Detta är sista inlägget på reseberättelsen och om ett tag skall jag försöka reflektera lite och därefter skall vi prata om framtiden!
 
Skara IK

Återförening! Dom klarade toppen!

Väntan i tältet blir lång. Jag blir riktigt orolig över att något har hänt. Rätt vad det är så känner jag igen dom som kommer nedför branten, jag räknar in så alla är med, det går otroligt sakta och jag ser att dom är riktigt utmattade.
Till slut kan jag krama var och en och gratta. Det visar sig att dom haft riktigt skitväder på toppen samt att en i gruppen haft problem med balansen och behövt bogserhjälp ner. Det lät riktigt dramatiskt och jag var oerhört glad över att se alla igen. Jag grattade Peder med en stor kram och han svarade, -det e du som gjort den starkaste prestationen, du nådde 6400 möh, helt otroligt med alla problem du haft. Detta värmde naturligtvis och gör fortfarande. Tack Peder!
 
Jag är även speciellt glad över att mina tältlagskompisar nådde toppen, Viktor och Martin. Fantastiska människor som jag innerligt hoppas att jag får träffa igen.
 
Martin efter lyckad toppstöt.
I Camp Coldera 6000 möh.
 
 
 
 

Toppattack! - Jag vänder!

Toppattack, låter som man springer upp men tro mig, det går i ultrarapid.. Men vi tar det från början.
 
04,00 tas beslutet att vi går mot toppen. Omedelbart kör vi igång vårt MSR kök för att laga frystorkad mat, pasta provance blir det. Kämpar hårt för att få i mig hela påsen och till slut är allt i magen. Tankar på en liter vatten också. På med alla kläderna jag har och kl 04,55 går jag ur vårt tält. Kallt och nästan omgående börjar jag frysa om fingertoppar och tår. Detta är mycket vanligt på hög höjd då kroppen försöker värma viktigare saker. När vi sakta börjar gå är jag 100% säker på att jag kommer att stå på toppen senare denna dag. Jag är mycket beslutsam. Vi går i pannlampornas sken och jag svettas, inte bra, mycket. Jag försöker reglera klädseln för att få lite ventilation. Jag förstår att vätskebalansen i kroppen är superviktig och försöker fylla på. Tyvärr känner jag att krafterna rinner ur mig. Vid 6200 möh vänder Peter på grund av yrsel, helt rätt beslut. När jag sedan kommer upp till 6400 är min toppbestigning över, finns inte en chans att jag kommer att klara detta. Är helt slut, mina krafter är borta. Jag tycker själv att jag är frisk men självfallet har jag inte återhämtat mig efter det jag varit sjuk. På ett sätt var det busenkelt att ta beslutet att vända men på ett annat sätt svårt. Jag hade lagt ner så enormt mycket tid på mina förberedelser och målet var ju toppen. När jag väl står där tar jag beslutet på 1 min, jag vänder. Berget står kvar. Jag fyller på med energi och vatten och börjar sedan nedstigningen. En liten tår kom det naturligtvis. Sedan skyndade jag ner så fort jag kunde och anlände till lägret där jag bums kollade hur Peter mådde, yrsel men annars ok. Sedan kröp jag in i vårt tält och låg sedan där och funderade över mina beslut. Självfallet tänkte jag på dom andra som fortsatt mot toppen, hoppas dom når toppen på ett säkert sätt!
Camp Coldera
Min vändpunkt 6400 möh, världens högs belägna byggnad kallas detta...
Så här såg det ut uppåt därifrån jag vände
Och här gick jag ner igen
Å så här såg jag ut....
 
 
 

Nido del Condores - Camp Coldera 6000 möh

Frukost och återigen packa ihop alla grejor, vi kunde dock lämna en dags mat per tältlag i och med att en vilodag ströks. Lite lättare, ca 28 kg. Upp med ryggsäcken och sakta knota på uppåt. Nu är luften så tunn så att det vill till att djupandas, annars räcker inte syret. Det är "bara" 400 höjdmeter mellan lägren men dessa är tuffa. När vi efter ca 3 timmar kommer upp till högsta lägret slår vädret om och temperaturen sjunker mer än 10 grader på några få minuter samtidigt som det börjar snöa och blåsa. Högsta fart på att få upp tälten och börja smälta snö. Finns inget rinnande vatten här uppe. Vi smälte snö i sex timmar och fick då 15 liter vatten vilket var precis vad som krävdes för toppturen samt matlagning. Vi får inget definitivt besked om det blir toppstöt dagen därpå, det beslutet tas 04,00. Vi äter vår middag och sedan kryper vi i våra sovsäckar. Sova är inte att tänka på då kroppen går för högtryck. Vilopulsen ligger på 95 slag per minut. Det handlar mer om att vila sig. Mellan 00-03 blåser det storm och jag tänkter att det inte kommer att bli något toppförsök men 03 mojnar det och 04 tas beslutet att vi går 05.
Viktor.
Nu e vi högre än alla berg runt omkring oss.
 

Camp Canada - Nido de Condores 5600 möh

Vi äter frukost och packar och skall lyfta till nästa läger Nido de Condores på mäktiga 5600 möh, nu börjar det bli riktigt högt. JR beslutar sig för att avbryta, tråkigt men rätt beslut på grund av feber, halsont mm. Inte kul och detta betyder att han får kliva ner till BC och invänta oss.
 
Vi börjar vår vandring mot Nido och jag tycker att det känns bättre under hela turen. Efter 4 timmar är vi framme och vi har en planerad vilodag där. Skönt tycker jag för jag inser att jag behöver all vila jag kan få. Vi reser våra tält och käkar. Väderleksrapporten kommer och ett fönster öppnar sig om två dagar vilket betyder att vilodagen stryks för att dagen därpå lyfta tll high camp, Coldera 6000 möh. Detta känns inte bra för mig men det är bara att gilla läget. Efter väderfönstret skall det vara tre dagars snöstorm så vi har inget val.
 
På väg mot Nido de Condores
Framme i Nido de Condores
Acontoppen i mitten på bilden.

Maten - Banjo (toalett)

Jag har fått frågor om några saker som jag nu redovisar, Vad käkade vi på berget? Ingen ala carte meny men helt ok.
 
Frukost: Musli eller gröt.
Lunch: Pasta med tonfisk/torkad köttfärs etc
Middag: likadant som lunchen.
 
På höjder över 5000 åt vi frystorkat, lunch och middag. Tillsätta vatten i en påse och låta stå i 10 min och sedan färdigt att äta, praktiskt och ingen disk. Många olika rätter fanns, stenbitsgryta, torskgryta, kebabgryta, pasta provance, för min del tyckte jag att det smakade ungefär samma oavsett vad det var. Märket var Real. Detta betyder att vi åt ca 2000 kcal per dag, till detta kommer eventuella bars etc. Min gissning är att vi brände minst 5000 kcal per dag å då är det inte så konstigt att jag tappade 8 kg på berget.
 
 
 
 
Hur gjorde vi med Banjo på berget? På första turen byggde vi en Banjo i varje läger, brände papper, täckte över och lämnade i bra ordning. På Aconcagua var det dock tuffare. Fick fick var sin bajspåse när vi gick in i nationalparken. Inget bajs fick lämnas på berget utan det skulle redovisas i BC. Således byggde vi en Banjo i varje läger och tog sedan med oss detta på vägen ner.  Bara att gilla läget och berget blir renare.
Banjobesök

BC Plaza del Mulas - Camp Canada 5000 möh

Efter två nätter i BC packar jag min ryggsäck som nu är maximalt lastad med egen utrustning, mat, kök samt bränsle. Väger ca 30 kg och jag kan försäkra att det är blytungt att bära på hög höjd. Dags att lyfta till Camp Canada där vi skall ligga en natt. Det är brant stigning direkt som sedan planar ut efter någon timma. Hjärtat jobbar stenhårt och det känns lite bättre denna dag. Efter 4 timmar kommer vi fram till Canada och reser bums våra tält och lagar mat.
 
På väg mot Canada
 
BC från ovan.
 
Camp Canada
 
Myspys i tältet.
 
 

Colfluencia - Plaza del Mulas Basecamp 4300 möh

På morgonen optimerade jag min packning, fick med sovsäcken med mulåsnorna och slängde en del som jag inte ansåg mig behöva samt endast 3,5 liter vätska. Uppskattar att den nya vikten landade på ca 22 kg. Detta var superviktigt för att jag över huvud taget skulle ha en chans att nå BC. Dagens etapp (8-12 timmar) gick igenom en lång flodbädd som aldrig tog slut och efter ca 3 timmar tog vi lunch, var då duktigt trött men fick förnyade krafter av en enkel soppa, konstigt men så var det. All stigning kom på slutet å det var brant och tunn luft. Efter 9 timmar anlände vi till BC och jag tänkte, än e jag inte död, jag klarade på ren jävla vilja! Nu väntade två nätter i BC. Absolut nödvändigt för min del då jag var rätt så tagen efter min andra obligatoriska läkarkontroll. Syresättning 90% och övriga värden bra men han ville inte sluta lyssna på min vänstra lunga och bad mig andas djupt upprepade gånger. You have a bronkit sa han. Han tyckte jag skulle ta det lugnt och försöka andas in vattenånga. Jag fick i alla fall klartecken att fortsätta uppåt. Bronkiten var mitt minsta problem tyckte jag.
 
Aconcagua sydtopp visade sig under vår vandring.
 
Det fanns dom som slet värre, mulåsnor med vår gemensamhetspackning.
 
Gamla hotellet, krossat av lavin.
 
 
Basecamp Plaza del Mulas 4300 möh
 
Världens högst belägna hotell ligger någon km från BC
 

Mot läger 1 Confluensia.

På morgonen lämnar vi Uspallata och vänder åter upp mot Anderna och denna gång Aconcagua. Känns inte bra då jag helt enkelt e sjuk. Valet är att ge upp eller kämpa på och jag väljer det senare. Ny lunch på ett värdhus och sedan kliver vi in i parken och har 3-4 timmar framför oss till första lägret. Packningen väger strax under 30 kg, på tok för tungt då jag inte packat smart nog samt 7 liter vatten när det hade räckt med 3,5 liter. Jag sliter ont upp till Confluensia och vi går sträckan strax under 3 timmar. Jag e riktigt trött och kliver in på läkarkontrollen och säger, visst e jag fullt frisk!. Min syresättning i blodet ligger på 93% vilket är bra, puls samt blodtryck helt ok. Å inte käka jag någon medicin heller för den delen. På natten tvivlade jag starkt på mig själv och min förmåga att ta mig vidare. Dagen därpå väntade tusen höjdmeter uppför och 2 mil i distans så visst var jag riktigt orolig.
 
Confluensia 3400 möh, det blåa är läkartältet.

Uspallata - Aconcagua bestigningen

Direkt efter att vi kom ner från första turen slank vi in på ett värdshus och käkade massor. Som vanligt en riktigt stor biff med omelett som förrätt. Mätta och belåtna åkte vi sedan nedför i ett par timmar och anlände till byn Uspallata och checkade in på vårt Hotell. Uspallata är vägkorsning med lite butiker/restauranger och ett eget casino. Det var skönt att duscha efter nästan en vecka i Anderna.
 
På natten vaknar jag vid 04,30 och har skitont i halsen samt feber. Bestämmer mig omgående att åter igen börja käka Kåvepenin, denna gång, dubbel dos.
 
Dagen därpå ägnar vi åt att packa om och försöka fylla på med mycket mat. Det är riktigt tungt mentalt då jag står inför mitt livs utmaning och halsfluss i kroppen, Pratar med frugan under dagen som gör sitt bästa att peppa mig. På  kvällen är det dags för en ny stor biff och efter det går jag och lägger mig.
Tältlagskamraten VIktor och jag mitt i Uspallata.

RSS 2.0