Aconcagua

Nu är det dags att kicka igång träningen på allvar igen. Denali står ju och väntar på mig å inte kan jag komma dit å inte gjort jobbet:) I morgon startar jag min färd mot Denali. Fysiskt som psykiskt. Jag har rannsakat mig själv på djupet, vad kan kan bli bättre på, hur skall jag bära mig åt för att bli ännu bättre?

 

Jag har identifierat några områden: 

 

Konditionsträningen: Jag kör igång med mina "Björgenintervaller" , 4x4 min 90-95% av maxpuls med tre minuters vila mellan varje intervall då jag går ner på 70% av maxpuls. Jag har avsikten att utöka dessa intervaller när jag blivit varm i kläderna:) Jag siktar på att komma upp till ca 6 min. Är nog en "nära döden" upplevelse men det ger bättre kondition. Avsikten är att när jag kommit igång rejält så skall jag köra två intervallpass i veckan.

 

Styrketräningen: Delar upp kroppen i två delar för att kunna köra med högre intensitet. Kommer även att börja med några övningar jag inte kört tidigare för att stärka bålen/ryggen. 

 

Distans/backpass: Tyngre vikt i ryggan. Börjar med ca 22 kg och skall sedan öka mig upp och målsättningen är att jag skall kunna köra långa pass med en bra bit över 30 kg i säcken. 

 

Mentalt: varje dag är Denali med mig, det kommer att bli grymt tufft men jag skall göra allt som står i min makt att lyckas nå toppen. Fysiskt rankas Denali lika högt som Mount Everest så det blir lite å bita i:)

 

Nästa söndag kommer första veckorapporten om träningsveckan. 

 

Häng med i bloggen mot Denali:)

Pergite!

 

 

Idag har jag varit uppe i Hallsberg och träffat Martin då det var länge sedan vi sågs. Vi käkade god kinamat och spånade om framtida berg. Efter lite diskussioner tog vi så beslutet. 

 

Denali blir vårt nästa berg. Det är Nordamerikas Seven Summit och mäter 6194 möh.

Detta är ett erkänt tufft berg och kräver en förberedelse utöver det vanliga. Återkommer till detta. Det är inte sällan temperaturen kryper ner mot -40 grader på sommaren:) Det ligger i Alaska och tillhör bergskedjan Alaska Range.

 

Mot Denali!

I morgon är det åter till jobbet efter ett par veckors semester. Varit en vecka i Grekland och då var tanken att jag skulle bestiga Samos högsta berg, Mount Kerkis. Det sprack på grund av sjukdom. Inte alls kul men berget står ju kvar och väntar på mig:)

 

I veckan kommer jag att kolla upp vilka förutsättningar som gäller för Denali. Hoppas att det går att ordna så vi kan följa med på en expedition under juni månad. 

 

Häng med i bloggen mot expedition Denali Juni 2017:)

 

Pergite!

 

 

Efter en god natts sömn var det persedelvård som gällde. Å så här såg det ut i tältet innan vi fick ut grejorna på tork. Min säng är till vänster å syns inte i bild men där var det ordning å reda:)

Det hade börjat ljusna ute, pannlampan behövdes inte. Jag hade problem att få på mig mitt ena stegjärn, stress stress, is hade frusit fast på frontklacken på storskon. När stegjärnen väl var på var jag sist att lämna lägret. Det var kallt, ca -10 och jag frös om händer och fötter. Ganska snabbt var jag ifatt Cathrine och Micke som stod och höll på med något. Jag passerade dom och tog sikte på Martins rygg ett 50 tal meter framför mig. När jag var ifatt Martin hade jag inte blivit varmare om händerna utan snarare började känseln försvinna. Jag passerade Martin och tog sikte på klungan framför mig  och Martin ropade, -spräng dig inte!

 

Men vi tar det från början, natten hade understundom varit riktigt blåsig. Några gånger hade jag somnat till så det blev nog ett par timmars sömn i alla fall. 02,50 började jag klä på mig sakta. Alla kläder, vatten samt innerskorna till kängorna låg i botten på sovsäcken. Vid 03 var alla i tältet vakna. Vi käkade lite kex och choklad för att få något i magen. Micke kollade tempen ute och den var precis i gränslandet mellan skaljacka och dunjacka. Jag valde det senare samt fingervantar, så här i efterhand skulle jag börjat med mina tumvantar. Till slut var vi alla ute ur tälten och på med klättersele, stegjärn och göra sig redo, dom som var färdiga först stod ju och frös så till slut startade gruppen vandringen å då stod jag och fipplade med stegjärnen. 

 

Martins ord ekade i huvudet, gick jag för fort?, jag tyckte det kändes bra och borrade ner huvudet och trampade på vickande och viftande tår/händer. Efter en stund var jag ifatt klungan och efter ca 1 timme tog vi vår första rast å samtidigt kom de första solstrålarna å värmen med dessa. Jag hade en riktigt bra känsla i kroppen, det här skulle bli en riktigt bra dag. 

 

Vi strävade vidare uppåt och tog en andra rast och solen värmde gott, händer och fötter återvände till fullo. Ett par klunkar vatten och ett par klunkar Resorb samt snickers denna rast. 

Magnus sänder positiva vibbar:)

Vi fortsatte uppåt och kom snart till vägskälet om man skulle till östra eller västra toppen. Här väljer Cathrine att gå mot den östra som ligger tre timmar närmare. Vi övriga börjar den mödosamma traverseringen mot sadeln mellan öst och väst toppen. Vi knyter in oss i rep och det är löst och jag halkar mycket. Det är bitvis mycket brant nedanför oss så det gällde att hålla sig på benen. När vi kom ner i sadeln var det helt platt och ett fantastiskt väder. Solen värmde så skönt och det var ner med väska och en dundergel. Andreas fick lite assistans av Micke för att få liv i ena foten. 

 

Efter en lång rast börjar vi traversera till huvudleden som vi når efter en stund och det brantar till rejält.

Det var här det skulle sitta fasta rep men de var puts väck. Det går inte att gå rätt upp utan vi får gå med översteg för det är så brant. Väl uppe för branten tar vi en välförtjänt rast. Vilket utsikt! Fantastiskt!

Micke, Janne, Peter samt Andreas

Nu hade vi bara 150 höjdmeter kvar till toppen och ingenting kunde stoppa oss. Vi strävade framåt med beslutsamma steg. Rätt vad det var fick vi syn på toppen, äntligen! Jag väntade in Martin så vi gick den sista biten tillsammans. 

 

Sista stegen

 

Yeeeeeeeees! Upp på toppen klev:

 

Cathrine!