Expedtition Vallecitos-Aconcagua del 4 Utmarsch!
Efter en god natts sömn i Camp Berlin packar vi ihop våra prylar och börjar nedstigningen till BC. Vägen ner är lång och många tankar går igenom huvudet. Jag är sliten efter det lyckade toppförsöket. Det känns mest tomt. Efter ca tre timmar är vi nere och vädret i BC är bra. Vi gör i ordning vårt tält och får sedan en riktig festmåltid, pizza och tom en skvätt skumpa. Det blir ingen sen kväll utan vi är rätt så trötta och lägger oss rätt så snart efter mörkrets inbrott.
BC i sikte
Dagen därpå är det dags göra den hela 25 km långa utmarschen i ett svep.
Rast i Confluencia.
Vi går över hängbron och nu har vi bara ett par km kvar. Aconcagua visar sig i sin skönhet och jag tänker för mig själv. "Nu skiljs våra vägar åt min sköna drottning, tack för jag fick komma upp på toppen:)"
Efter ca 8 timmar är vi checkar vi ut från parken.
Då var det över. Vi sätter och i bussen och åker de tre timmarna till Mendoza. Jag vill tacka mina expeditionskamrater, LL, PS, GL samt Martin för god kamratskap och många roliga stunder tillsammans. Jag vill även lyfta fram det suveräna ledarskapet vi hade i våra guider Umberto och Angel. Michael på Adventure Lovers riggade en fantastisk resa till oss där allt var toppen. Tack Micke! http://www.adventurelovers.se/
Tack till alla er som följt med mig i bloggen och kommenterat! Uppskattar detta. Detta inlägget är slutet på denna reseberättelse. Har du frågor så är du välkommen att kontakta mig.
Vad skall jag hitta på nu då? Svaret är vet inte:) Behöver tid att smälta detta och jag får se vad som växer fram. Du är välkommen att titta till bloggen lite då och då så får vi se vad framtiden för med sig.
Tack för mig så länge:)
Pergite!
Expedition Vallecitos-Aconcagua Del 3 Toppförsök!
Jag vaknar strax innan klockan piper. Det är kolsvart och riktigt kallt. Om jag inte minns helt fel hade vi -16 i tältet. Sakta men säkert åker klädena på, dubbla underställ i merinoull, ett lager ull samt fleece tröja. Skalkläder på benen och dunjacka. Mössan har suttit på plats hela natten. Det sista som tas på är storskorna som är behagligt uppvärmda i sovsäcken. Innan vi kliver ut ur tältet dricker vi te och äter en lagom stor portion gröt å lite kex.
Vi kliver ut i natten och påbörjar vår vandring mot toppen. Det är svinkallt å efter en halvtimma flyttar jag handvärmarna från jackfickan till handskarna. Efter någon timma börjar solen gå upp och vi ser Aconcaguas skugga.
Riktigt skönt är det när solen kommer fram. Efter ytterligare några timmar är vi uppe vid Independia, den plats där jag vände för två år sedan. Jag känner mig hyggligt pigg och stoppar i mig en snickers och dricker te. Här tar LL beslutet att vända.
Här skall vi uppför snöfältet och kammen. Här tar Martin beslutet att vända då han haft problem med förfrysning av fötterna. Det skulle senare visa sig att detta var ett mycket klockt beslut då han fick frostskador på samtliga tår på ena foten. Uppe på kammen börjar vi sedan gå längs traversen på berget. Vissa partier tar vi på oss stegjärnen då vi passerar isfält.
Långt där nere kan vi se BC.
Traversen tar aldrig slut å underlaget blir lösare och lösare, ett steg upp och ett halv tillbaka. Jag är duktigt trött när vi kommer upp till vårt rastställe The Cave. Snicker och sportdryck gör susen. Mitt i bild ser vi traversen.
Nu började nästa del, den ökända Canaletan som är känd för löst underlag men jag tyckte att den delen gick riktigt bra, sakta men stadigt uppåt. Toppen till vänster.
Det går så otroligt sakta, svårt att hitta rätt takt. Ett par för snabba steg skapade en syreskuld. Ibland hittade jag rätt takt och kunde gå kanske 30 steg i stöten men ofta var det 5 steg och flåsa i 30 sekunder.
Nu är vi nästan uppe på kammen som löper mellan nord och sydtoppen.
Toppen i sikte!
Uppe på kammen. Sydtoppen i bakgrunden.
Nu traverserar vi sista biten mot toppen. Ojoj vad sakta det går. Det enda som finns i tanken är att andas och syresätta kroppen å så toppfeber förstås:)
Allt går i slowmotion men nu står vi där, några meter från toppen. PS frågar om jag vill gå först men jag tackar nej då jag vill suga i mig mer syre innan de sista stegen till toppen.
PS tar de sista stegen.
Summit, Summit! YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEES!
Magnifika sydtoppen.
Så fantastiskt och otroligt vackert det var på toppen under de 40 minuter vi var där. Ett minne för livet. Sedan började vi nedstigningen och efter ca 3 timmar är vi nere i Camp Berlin igen. Jag klarade det, tre år och tre dagar tog det från det jag bestämde mig för att bestiga Aconcagua tills jag gjorde det.
Fortsättning följer med del 4 samt sammanfattning:)
Pergite!
Expedition Vallcitos - Aconcagua Januari 2015.Del 2
Acklimatiseringsturen var över och nu gällde det. Kroppen hade så här långt fungerat toppen. Knäskadan var borta, kanske tack vare de två kortisonsprutorna jag fick innan avfärd. Som alltid på bergen så är det en dag i taget som gäller. Vi registerade våra klättertillstånd och fick de obligatoriska avfallspåsarna. Första trekken var upp till det första lägret, Confluencia på ca 3400 möh. Tyvärr är det molnigt så vi ser inte Aconcagua. Vi går sträckan på ca 2,40 och gör vår första läkarkontroll. Mina värden är riktigt bra, syresättning, blodtryck samt andning utan anmärkning. Toppen! I Confluencia tar GL beslutet att avbryta sin expedition på grund av problem med magen. Riktigt tråkigt men helt rätt beslut.
Gruppbild vid insteget till Aconcagua
Läkartältet
Confluencia
Efter en natt i Confluencia väntade en riktigt utmaning. Anmarschen till BC, hela 18 km och 1000 höjdmeter. Vi går igenom Horcones dalen där det känns som att vandra igenom en öken. Riktigt varmt när solen ligger på.
Efter några timmar får vi fri sikt mot Aconcagua. Fantastisk vy!
Efter ca 8 timmars slit är vi framme i BC Plaza de Mulas på 4350 möh.
I BC väntar nu en välbehövlig vilodag samt ytterligare en läkarundersökning. Mina värden är riktigt bra och jag mår bra. Det är riktigt skönt i BC när solen är framme, varmt och behagligt. Efter vilodagen är det dags för nästa lyft upp till Camp Canada på ca 5000 möh.
BC från ovan
Vi tar rast vid Conway rocks.
Efter ca 4 timmar är vi framme och vi får syn på en Kondor.
Camp Canada
Solnedgång
Efter en natt i Camp Canada packar vi ihop och börjar vandringen mot nästa läger Nido de Condores.
Martin startklar
Efter att ha traverserat en bit kan vi se tillbaka på Camp Canada lite till höger i bild.
Efter 3,5 timmar är vi framme i Nido de Condores 5550 möh och snabbt får vi upp tälten. Här finns det inget vatten utan vi får smälta det som finns tillgängligt. Mitt i bilden syns toppen på Aconcagua.
Efter att ha varit i lägret ett tag käkar vi gemensamt i våra guiders tält och dom berättar att morgondagens vilodag måste strykas på grund av att dåligt väder e på gång. Vi måste gå mot högsta lägret dagen därpå. Alternativet är att gå ner till BC och vänta ut det dåliga vädret. Vi tar ett gemensamt beslut om att fortsätta uppåt.
Nido de Condores
Nido de Condores
Solnedgång
Nästa morgon packar vi ihop grejorna och gör oss redo för att lyfta till Camp Berlin på 5940 möh. Det är skönt väder men ändå kallt på grund av att vi är så högt uppe.
Efter ca tre timmar är vi framme i vårt sista läger inför toppstöten. Där finns några byggnader som kan användas i händelse av dåligt väder.
Nu börjar förberedelserna inför toppstöten. Äta och dricka så mycket det går för att fylla på. Genomgång och förberedelse av utrustningen som skall användas. Varje pryl skall ligga på rätt ställe och kläder, innerskor samt vatten förvaras i sovsäcken. Jag känner mig redo, kroppen känns bra och motivationen är det inget fel på:) Jag sover riktigt bra denna natt och klockan är ställd på 03,30.
Fortsättning följer:)
Pergite!
Expedition Vallcitos - Aconcagua Januari 2015. Del 1
Resan startade i Skara 1/1. Efter en lång flygresa, Landvetter-Paris-Santiago, landade vi till sist i Mendoza. Mina erfarenheter av den Argentinska gränskontrollen var inte de bästa så jag blev ganska förvånad när vi var igenom på 30 min. Inte ens några mutor behövdes:). Efter 10 minuters letande hittade vi vår transport och vi klev ut i den 30 gradiga värmen. Vi blev körda till Condor Suites ett lägenhetshotell med helt ok standard.
Aconcagua från luften
Dagarna därpå tog vi det lugnt och bekantade oss med Mendoza. Självklart blev det ett antal Beef Chorizo. Deltagarna på vår expedition droppade in en efter en och till slut var vi samlade. Det var LL, GL, PS samt Martin och jag. Vi fick träffa vår guide Angel som omedelbart ingav stor förtroende. Han hade gjort ca 75 expeditioner på Aconcagua och även bestigit högsta berget i världen, Mount Everest. Flexibilitet var viktigt för honom och vi förstod att planen skulle anpassas till hur vi fungerade på berget. Klättertillståndet skulle Angel fixa men det gick inte som det var tänkt. Enligt honom var det nu nya rutiner och vi skulle inte ens behöva besöka myndighetskontoret. Detta på grund av risken för Ebola smitta! Ja, vad skall man säga. Han for som en skottspole fram och tillbaka till myndigheten och i slutändan var vi tvungna att gå dit i alla fall. En dag tidigare än planerat styrde vi kosan mot Vallecitos där vi klättrade på grusväg i serpentiner till ca 2900 meters höjd. Rena skräckresan då chaffören inte ägnade så mycket tid åt att titta var han körde utan han satt hellre och pratade med Angel och skrattade:)
Med livet i behåll anlände vi till vårt första stopp där vi skulle tillbringa de första nätterna på vår expedition. Här anslöt även vår assisterande guide Umberto. Vi blev inkvarterade i ett litet rum som blev vårt hem för två nätter.
Dagen därpå var det dags för vår första acklimatiseringstur. Målet var att nå toppen på Cerro Loma Blanca på ca 3600 möh. Turen var behaglig och vi vandrade upp igenom en dal och vi hoppades få se en Kondor men tyvärr inte denna dag. Däremot träffade vi på dessa:
Toppen Cerro Loma Blanca
Hela turen tog ca 5 timmar och rätt så nöjda återvände vi till ytterligare en natt på 2900 möh.
Dagen därpå var det dags för att lyfta till nästa läger. Det var toppenväder på morgonen men det försvann blixtsnabbt och när våra ryggsäckar åkte på började det regna. Vi strävade uppåt och regnet bara ökade i intensitet.
Glad kille i mitten:)
När vi väl kom fram var det kanske 10 grader ute men vi var iskalla. Fort som tusan upp med tälten och ner i sovsäcken.
Nu var vi på 3500 möh och meningen var att vi skulle stanna här två nätter men våra guider tog beslutet att vi bara stannar en natt och lyfter till BC El Salto redan nästa dag. Ingen hade något emot detta då vi mådde bra. I detta läger fick vi också tilldelat oss gröna plastpåsar som var avsedda att användas vid "toabesök". Allt vi skräpade ner på berget skulle ner. I alla fall allt i fast form:)
Efter en natt i Piedra Grande Camp så packade vi ihop våra utrustning och startade vandringen upp mot Base Camp El Salto. Klimatet förändrades i takt med stigningen och det blev allt kallare. Första snön låg på marken strax efter vi passerat 4000 möh.
Efter ca 3 timmar var vi framme i El Salto 4300 möh.
Rått och kallt var det. Noterbart är att den Argentinska flaggan som syns i bild är deras "War Flag" utan solen i mitten på flaggan. Ingen aning om varför den var där. Efter lite pyssel fick vi upp tälten och gjorde oss hemmastadda. Tre nätter skulle vi tillbringa här och dagen efter ankomsten hade vi en vilodag där vi tog en liten tur ett par hundra höjdmeter upp för att underlätta acklimatiseringen. På denna höjden känns det att man är riktigt högt upp. Andhämtningen ökar i frekvens och det krävs inte mycket för att flåset skall gå igång.
Efter vilodagen var det dags för en riktig utmaning. Vi siktade på att nå toppen av Cerro Vallecitos på ca 5500 möh. Vi lämnade BC i sakta mak och strävade uppåt. En riktigt fin dag. Första målet var att ta oss upp på kammen mitt i bild som löper mellan El Plata 6000 möh och Cerro Vallecitos.
På ca 4600 möh passerar vi Camp Hoyada där det inte finns några tält vilket hade sin förklaring. Rent geografiskt ligger lägret så att att det skapas ett mycket lägre lufttryck där då vindarna blåser ner i dalen. Enligt våra guider motsvarade lufttrycket just där som om vi vore ca 500 meter högre upp.
Precis nedanför kammen tar vi rast och Angel frågar vilka som vill gå till toppen och PS och jag tackar ja till erbjudandet. Vi är nu på 5050 möh.
Våra guider Umberto och Angel
Cerro Vallecitos i bakgrunden.
Nu är vi uppe på kammen och 5100 möh och härifrån kan vi se vårt slutmål Cerro Aconcagua 6962 möh vilket PS pekar på:)
Vi fortsätter längs kammen på leden som aldrig tycks ta slut. Det börjar gå lite trögt och flåset bara ökar.
Ner i dalen där vi kom ifrån.
Efter några timmars hårt arbete längs kammen kommer vi fram till toppen. Bara att krypa upp i "skorstenen".
Blick tillbaka på leden samt El Plata 6000 möh.
Summit!
Cerro Aconcagua från Cerro Vallecitos.
Jag är rätt så tagen av höjden och snurrig i huvudet. Flåsar mycket och vi vänder nedåt. Efter några timmar är är vi tillbaka i El Salto, trötta men glada över att ha nått toppen.
Efter ytterligare en natt i El Salto är vår acklimatiseringstur över., Vi knallar ner och packar bilen. Vid en mack skall vi byta fordon och "all" packning lyfts över. Utom mina stavar! När vi kommer fram till Penitentes upptäcks detta och jag blir lovad att återfå dessa i Confluencia som är det första lägret på Aconcagua. Vi sover en natt på ett hotell och nu börjar allvaret, bestigningen av det högsta berget i världen utanför Himalaya.
Fortsättning följer!!
Pergite!
