Expedition Denali del 7
Dagarna fortsatte att passera med riktigt kallt samt en mycket stark vind. Understundom riktigt frustrerande men vi hoppades. Vi bestämde att på kommande måndag så går vi antingen upp eller ner. Maten/bränslet var inne på reserven och våra dagar på berget började rinna ifrån oss.
Måndagen kom och ingen förbättring av vädret. Så surt och ledsamt men så är det att vara på expedition. Vädret var såpass dåligt så vi inledningsvis på dagen inte kunde gå någonstans. På eftermiddagen blev det något bättre och framför allt såg det bättre ut nedåt. Vi packade ihop lägret och gjorde oss klara för nedfärden. Vi droppade ett par hundra höjdmeter och närmade oss Windy Corner å där började det blåsa riktigt hårt å det blev riktigt kallt å jag ångrade att jag inte hade balaklavan på mig. Stanna var det inte tal om utan högsta fart ner. Underlaget växlade mellan blankpolerad is och djup snö högt upp på låren. Till slut är vi nere i Motorcycle Hill och när vi bara har 50 höjdmeter kvar till C2 brister en snöbrygga under mig och jag faller ner i hålet. Det går så fort att jag inte hinner tänka en tanke utan jag bara konstaterar att jag sitter fast i hålet i brösthöjd. Min ryggsäck räddar mig från att falla ner då överdelen sitter fast i bakkanten på glaciärsprickan. Snabbt som en blinkning drar jag mig upp ur hålet och sitter där en stund med adrenalinet pumpandes i kroppen. Phuuuuuu:) När vi sedan kommer ner till C2 frågar jag Magnus som gick bakom mig om sprickan var djup. -Jag såg inte botten på den svarade han......
Ispansar i ansiktet vid C2
Efter en natt i C2 var det som vanligt dåligt väder på morgonen och vi väntade en stund. Vi visste att det väntade bättre väder längre ner på berget så vi rev lägret och satte av nedåt och när vi droppat 300 höjdmeter kom solen fram och kylan byttes mot riktigt varmt väder och klädesplagg efter klädesplagg åkte av, till slut även mössa och fingervantar. Nedanför SKi Hill vid C1 tog vi sedan en välförtjänt rast å fyllde på med snickers å vatten med resorblösning i. Jag hade nu en liter vatten kvar å jag kände, med tanke på solen och värmen, att det var i minsta laget för att ta mig till BC.
Magnus vid C1
Vi fortsatte vandringen med de klumpiga snöskorna på fötterna och tog den sista rasten nedanför Heartbreak Hill å då var jag duktigt uttorkad. Ynka en deciliter vatten kvar men helt plötsligt kom jag på att jag hade ytterligare en halv liter i en bortglömd termos. Jag sög i mig alltihopa i ett svep och kände så sakterliga att krafterna återvände en smula. Vi kämpade oss upp de sista 120 höjdmeter å så var vi framme i BC och det var strålande väder. När jag tittade upp mot toppen såg det lugnt å fint ut. Typiskt! Sedan följde tre fina dagar på berget å många nådde toppen.
Kanonväder på toppen
Det blev ingen ytterligare natt på berget utan vi kom med ett plan sent på eftermiddagen och efter ankomsten till Talkeetna plockade vi ordning på utrustningen och gick och käkade en välförtjänt middag. Tyvärr hade magsäcken minskat så jag fick inte i mig så mycket. Jag tappade 8 kg på expeditionen.
Vacker vi från BC
Simon, Kenneth, Elliot
Takeoff från BC med mig vid spakarna;)
Tillbaka i Talkeetna;)
Då är det dags att avsluta denna reseberättelse om mitt äventyr på Denali. Det har nu gått ca 1 månad sedan jag kom hem och vardagen har infunnit sig till fullo.
Jag vill tacka mina expeditionskamrater: Stefan, Martin, Magnus, Chris, Matt samt våra guider Simon och Elliot.
Ett stort tack till Micke på Adventure Lovers som arrangerade expeditionen, http://www.adventurelovers.se/.
Tack till min coach Johan som hela tiden finns vid min sida i förberedelserna inför mina expeditioner.
Tack till dig som läser i bloggen å hejar på mig, jag uppskattar detta och hoppas att jag kan inspirera andra. Det är ju därför jag skriver:) Lev dina drömmar, dessa ger bara glädje i våra liv.
Tack till 2117 of Sweden, kläderna jag bar på expedtionen, kanonbra:)
Tack till min fantastiska familj som alltid hejar på mig i medgång och motgång, Ni betyder mest av allt för mig!
Vad händer nu då? Jag längtar till bergen, varje dag. Vad det blir nästa gång? Det får du som läsare vänta lite på att få reda på. Inget är spikat men självklart är det så att jag hör att bergen kallar på mig:)
Bloggen lever vidare så titta in lite då och då. Inom kort kommer jag lägga ut en hel del "extramaterial" från Denali expeditionen. Inom kort kommer jag även att skriva lite reflektioner om expeditionen.
Lev gott å häng med i min äventyrsblogg.
Pergite!
Expedition Denali del 6 VÄNTAN!
Vilodagen kom å gick. Den dagens aktivitet bestod i att bygga murar runt tälten som skydd för vinden. I övrigt bestod dagen av en liten promenad för acklimatiseringens skull. Naturligtvis fyllde jag på med så mycket mat och godis som möjligt för att dagen därpå skulle vi ju lyfta till High Camp.
Vädret är inget vidare när vi vaknar, riktigt kallt med en kraftfull vind omöjligör lyft uppåt. När vädret lättar på lite längre fram på dagen tar vi en tur till "edge of the world". Vi knyter in oss i repen och går en kvart från lägret. Mäktigt ställe med ett dropp på 2000 meter rätt ner.
Riktigt vackert var det där och ibland lättade molnen så vi fick en bättre vy. På vägen tillbaka till lägret blev man påmind om glaciärsprickorna då Matt trampade igenom en snöbrygga. Jag gick efter honom och kikade ner i hålet och den var djup men smal. Vi möte några ryssar som inte var inknutna i rep å jag undrade vad dom tänkte med när dom gick osäkrade. Att vi var inknutna i repet var en billig livförsäkring.
Nu började en enda lång väntan på bättre väder. Dagarna gled in i varandra och jag hade ingen koll hur många dagar vi varit i Basin Camp. Alla i lägret bara väntade på bättre väder för att kunna lyfta till High Camp för att få chansen på ett toppförsök. När vi varit där i fem dagar ungefärligen var vädret bättre på morgon och vi såg rätt så många expeditioner som gjorde sig klara att lyfta högre upp på berget. Det blåste betydligt mindre denna dag och vi fick klartecken att plocka ihop vårt läger. 1 1/2 timma senare när vi var färdiga hade vädret försämrats och framför allt hade det börjat blåsa rejält igen. Då var det bara att sätta upp lägret igen. Så surt det kändes. Det var tur att vi inte stack iväg för samtliga expeditioner som klättrade uppåt fick vända och dom kom ner rejält nedkylda igen. Det var dock en soloklättrare från Finland fick tillbrina natten på bergsryggen i sovsäcken på grund av förfrysta händer. Han blev räddad dagen därpå och fick säkerligen kapa en del fingrar berättade vår guide Elliot som var parkvakternas tält där dom försökte tina upp hans händer. När vinden mojnade något på eftermiddagen kom en helikopter och hämtade honom. I allvarlig påminnelse om vad kylan/vinden kan ställa till med. Ytterligare dagar gick och vi bestämde att när måndagen kommer går vi antingen uppåt eller nedåt. Vårt mat/bränsleförråd började sina och vi hoppades innerligt på att vi skulle få chansen. Enligt väderleksprognoserna som vi lyssnade på varje kväll så skulle det komma in ett högtryck, det var dock svårt att säga när. Vi kunde bara hoppas.
Våra tält i Basin Camp
Fortsättning följer!
Pergite!
