Axel ur led, Peters berättelse. Del 8
På väg ner från HC under en acklimatiseringstur drog Peter sin ena axel ur led. Här är hans berättelse:
"Surrealistiskt att jag för nästan en månad sedan satt på knä i en halvbrant snötäckt backe i Ryssland, med vänster axel hängandes en bit nedanför sitt fäste. Försöken att resa på mig resulterade i gnistrande smärta. Tankarna var "hur fan ska jag ta mig ner", "Elbrus är över", "ensam i basecamp", "seven summits är över". Någon sa något som avbröt min tanke på att slå sönder en av vandringsstavarna. Jag halkade nämligen, satte en stav framför mig och fortplantade kroppstyngden rätt genom stav + arm till Deltroid Posterior, baksida axel som med min kropp+ryggsäck fick ta emot 70-90 kilo allena.
Ett rop förändrade allt. Jajje skrek längre ner från berget "Prova att ställa dig framåtlutad och pendla med armen!". Någon tog av mig ryggsäcken. Jonas karvade ut en plattform åt mig i snön, så jag kunde ställa mig mer stabilt i den branta sluttningen. Nu fanns bara en enda tanke "detta kommer göra så jävla ont så jag gör det bara en gång." Jag mindes dock vad läkaren i Thailand sa när jag var med om klätterolyckan 2014 "if we press the shoulder back and you cannot feel your fingers, then we must dislocate the shoulder again - otherwise you will not be able to feel your fingers for the rest of your life". Alltså, ett misslyckande och jag måste försöka kasta mig mot marken och slå axeln ur led igen.
Jag ogillade tanken på att misslyckas, böjde mig framåt, drog ett par djupa andetag för att syresätta huvudet och försöka undvika att svimma. Sedan kom armsvinget. Jag kommer aldrig glömma ljudet från ledvätskan och de knak som följde. Sedan känslan av att plötsligt kunna röra på allt igen och att känna på fingerspetsarna. Axeln satt rätt igen, mitt på ett jävla berg i Ryssland. Försökte ta på mig ryggsäcken för att fortsätta, men det fick jag inte. Jonas tog den bakpå sin egen och jag försökte att vila armen och axeln så gott det gick vidare ner till basecamp.
Jayesh räddade hela min resa och gjorde att jag kunde fullfölja min utmaning. Tacksamheten är obeskrivlig. Det jag tycker är fascinerande är hur min hjärna hanterade beslut där och då, på ett helt annat sätt än hemmavid. Beslutsamheten var enorm! Detta var ändå en bagatell mot för utmaningar som var och en av oss kan möta, t.ex. en trafikolycka. Never give up. Always keep fighting.
Nu när alla intryck sakta men säkert börjar falla på plats, då jag tittar på bilder och allt så vill jag bara säga ett stort jädrans tack till allt pepp och till ert stöd när skiten inträffade. Jayesh inte minst, det är helt galet att någon i gruppen faktiskt hade ett sådant lösningsförslag, som visade sig fungera. Jonas är jag också evigt tacksam för, som fick ta lite extra vikt och slita ner även min ryggsäck (vilket jag hatade, avskyr att belastning för någon). Jättemycket tack så här i efterhand för omtanke och pepp, jag betvivlar inte en sekund på att det fick läkeköttet att vakna till liv på riktigt. En bagatellskada egentligen, men som utan er hjälp hade gjort att jag aldrig fått nå toppen av Europa."
Peter har en toppenblogg, ta gärna en tur dit:
http://www.happyhiker.se/
Fortsättning följer
Pergite!
