Jag vaknar strax innan klockan piper. Det är kolsvart och riktigt kallt. Om jag inte minns helt fel hade vi -16 i tältet. Sakta men säkert åker klädena på, dubbla underställ i merinoull, ett lager ull samt fleece tröja. Skalkläder på benen och dunjacka. Mössan har suttit på plats hela natten. Det sista som tas på är storskorna som är behagligt uppvärmda i sovsäcken. Innan vi kliver ut ur tältet dricker vi te och äter en lagom stor portion gröt å lite kex.
Vi kliver ut i natten och påbörjar vår vandring mot toppen. Det är svinkallt å efter en halvtimma flyttar jag handvärmarna från jackfickan till handskarna. Efter någon timma börjar solen gå upp och vi ser Aconcaguas skugga.
Riktigt skönt är det när solen kommer fram. Efter ytterligare några timmar är vi uppe vid Independia, den plats där jag vände för två år sedan. Jag känner mig hyggligt pigg och stoppar i mig en snickers och dricker te. Här tar LL beslutet att vända.
Här skall vi uppför snöfältet och kammen. Här tar Martin beslutet att vända då han haft problem med förfrysning av fötterna. Det skulle senare visa sig att detta var ett mycket klockt beslut då han fick frostskador på samtliga tår på ena foten. Uppe på kammen börjar vi sedan gå längs traversen på berget. Vissa partier tar vi på oss stegjärnen då vi passerar isfält.
Långt där nere kan vi se BC.
Traversen tar aldrig slut å underlaget blir lösare och lösare, ett steg upp och ett halv tillbaka. Jag är duktigt trött när vi kommer upp till vårt rastställe The Cave. Snicker och sportdryck gör susen. Mitt i bild ser vi traversen.
Nu började nästa del, den ökända Canaletan som är känd för löst underlag men jag tyckte att den delen gick riktigt bra, sakta men stadigt uppåt. Toppen till vänster.
Det går så otroligt sakta, svårt att hitta rätt takt. Ett par för snabba steg skapade en syreskuld. Ibland hittade jag rätt takt och kunde gå kanske 30 steg i stöten men ofta var det 5 steg och flåsa i 30 sekunder.
Nu är vi nästan uppe på kammen som löper mellan nord och sydtoppen.
Toppen i sikte!
Uppe på kammen. Sydtoppen i bakgrunden.
Nu traverserar vi sista biten mot toppen. Ojoj vad sakta det går. Det enda som finns i tanken är att andas och syresätta kroppen å så toppfeber förstås:)
Allt går i slowmotion men nu står vi där, några meter från toppen. PS frågar om jag vill gå först men jag tackar nej då jag vill suga i mig mer syre innan de sista stegen till toppen.
PS tar de sista stegen.
Summit, Summit! YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEES!
Magnifika sydtoppen.
Så fantastiskt och otroligt vackert det var på toppen under de 40 minuter vi var där. Ett minne för livet. Sedan började vi nedstigningen och efter ca 3 timmar är vi nere i Camp Berlin igen. Jag klarade det, tre år och tre dagar tog det från det jag bestämde mig för att bestiga Aconcagua tills jag gjorde det.
Fortsättning följer med del 4 samt sammanfattning:)
Pergite!
